När kändisar tycker rätt blir de hjältar

När Melodifestivalvinnaren Felicia efter segern sade att Israel inte borde få delta i Eurovision och att hon nu får ”se till att de inte vinner”, blev det snabbt en stor nyhet. SVT svarade att svenska artister har rätt att uttrycka sina åsikter. Samtidigt har EBU inför årets tävling betonat att Eurovision ska vara ”a neutral space” och skärpt reglerna för att skydda tävlingens ”neutrality and integrity”.

Det märkliga är inte att en artist har en åsikt. Det får hon självklart ha. Debatten om Felicia har ännu bara börjat, och ingen vet hur den slutar. Men den aktualiserar en större fråga: varför blir vissa kändisutspel till mod och engagemang, medan andra snabbt blir en belastning för den som yttrat dem?

Ta Zara Larsson. Hon har inte bara fått uttala sig om feminism och politik. Hon har också belönats för det. Fredrika Bremer-förbundet gav henne BRA-priset med motiveringen att hon är en modern feminist som deltagit i metoo-debatten på ett ”modigt och engagerat sätt”. Expressen har lyft fram henne som en av årets kvinnor. Magdalena Andersson sade dessutom i SVT att Zara Larsson borde bli politiker, eftersom hon är ”cool”, ”stark” och ”en stark feminist”. När rätt artist säger rätt saker stannar det alltså inte vid rapportering. Hon lyfts också som förebild.

Jämför det med Carola. När hon 2023 sade i SvD att hon blev “förtvivlad” över utvecklingen i Sverige och kopplade detta till integration och skjutningar, blev reaktionen omedelbart en annan. SVT rapporterade att Alex Schulman kallade uttalandet främlingsfientligt, att andra gick längre och kallade henne ”muslimhatare”, och att Carola senare bad om ursäkt och skrev att hon var ”djupt ledsen” över att ha sårat människor. Också detta är förstås en legitim nyhet. Men kontrasten är svår att missa. Zara lyfts. Carola rättas in i ledet.

Det betyder inte att medierna hittar på allt från tomma intet. Deras jobb är att rapportera både utspel och reaktioner. Men de väljer också vad som ska få extra ljus, vilka konflikter som ska följas upp och vilka röster som ska laddas med större symbolisk tyngd. Och framförallt vad som anses vara rätt och berömvärda åsikter.

Statsvetare har beskrivit problemet så här: kändisar får ofta en sorts auktoritet som bygger mer på berömmelse än på sakkunskap. Samtidigt visar europeisk forskning att deras direkta politiska påverkan på unga väljare verkar vara ganska liten. Problemet är alltså kanske inte att folk lydigt följer kändisar, utan att offentligheten ändå gärna gör vissa av dem till samveten.

Zara Larsson prisas och upphöjs. Carola pressas till ursäkt. Debatten om Felicia får utvisa vart också hon hamnar. Men mönstret är redan tydligt nog. Samma offentlighet som gärna säger att kändisar inte är experter gör dem ändå till moraliska auktoriteter när de säger rätt saker. Det är ingen principfast hållning. Det är en dubbelstandard.