Ibland dyker det upp en bok så enastående att man för att slippa ompröva tillvarons helhet måste tro att utgåvan alltid har funnits. 2025 hette den Sophögen i Oxyrhynchos (Ellerströms) och passerade, såsom sällsporda händelser gärna gör, relativt obemärkt.
Mellan pärmarna har regissören och konstnären Karl Dunér samlat ett urval av den mastodontiska halva miljon papyrer som två brittiska arkeologer hittade under en expedition i egyptiska Nildalen på 1890-talet. Då hade metropolen Oxyrhynchos, grundad runt 300 f. Kr och livskraftig omkring tusen år, varit försvunnen från jordens yta i evigheter. Ändå är det evigheten som ryms i kökkenmöddingen och gör att jag förstår varför Gunnar Ekelöf såg sitt förgångna som en kompromisslös kompost. Texterna smälter ihop räkenskaper, hotbrev, besvärjelser (”min herre jag ber för din hälsa”), erotik, okända dikter från tidens titaner, judisk-kristen historia, brottmål, leveranser av narcisser, lycka, sorg, oden till frukt och listor, listor, listor, listor, listor ... Summan utmynnar i en fråga: Vad är en stad?
När upphör en stad?
Varje gång jag återvänder till det norrländska kustsamhälle där jag växte upp är ytterligare en butikslokal tömd. Papper täcker skylfönstren i liksvepning. Ett uppgivet köpcentrum fem mil bort slukade det mesta. Sedan försvann högskolan. Polisen blev osynlig. Flyktingvåg. Somnambulism grep omkring sig. Förr, nu på glänt mot länge sedan, bjöds inom några få kvarter konstnärsmateriel och ostaffär, ett varierat utbud kläder och skor, boutiquer, guldsmed, hantverk, ett större varuhus, bok- och pappershandel.
Den sistnämnda klänger till min tilltagande förvåning kvar, om än i krympande omfattning och utan den excentriska sakkunskap som beredde ömsom nöje, ömsom fasa för kunden, i synnerhet om denna var ung. Alltid väntade en duvning. Som när det visade sig vara en dödssynd att ta sig an Faulkner innan man har läst Joyce.
Jag är alltså född i en stad. Och vid varje besök där, eller på en plats lik den, undrar jag vad som krävs för att en ort ska nå upp till beteckningen: stad. En heraldisk murkrona räcker föga. Spannet mellan Jeriko, Landskrona och Paris är betydande. Om vi ser till att ordet betyder plats eller ställe närmas vi något mer väsentligt som vittnar om en beständig lokalisation. Men hur mycket innehåll, egenskaper och uttryck kan tas bort innan staden bara är en namn på en viss geografisk punkt?
Är en stol fortfarande en stol om man rycker av den tre ben och sitsen? Möbeln är igenkännbar men vad ska vi med den till? Gränserna mellan funktion och idé är inte fixerade, där finns vad Walter Benjamins beskrev som aura. En gräddig utstrålning av här och nu uppvispad ur där och då. Om en stad inte bistår med vad man kan förvänta sig av en stad, inte beter sig som en stad, hur ska vi förhålla oss till den? Som till en följdriktig installation? Benjamin ansåg kontinuitet var de mänskliga katastrofernas bärsele. Det bådar inte gott.
Vi är ännu en skara som går, som går och som, oavsett var vi befinner oss i världen, betraktar våra promenader som en enda.
På katastrofer vilade också filosofen Paul Virilio syn på staden, en syn som handlade om hastighet. Kort sagt: snabbast vinner. Och efterlämnar spillror. För att kunna förklara sin tes myntade han begreppet ”dromologi”, en lära acelerationismen har dragit sin giftiga spets genom att hävda att undergången bör påskyndas för att en ny värld ska ges tillfälle att stig upp.
Kanske måste jag börja i andra änden: Vad är en stad inte? Mest grundläggande är att den, hur mycket politiker och deras krampande kommunikatörer än gestikulerar om ”gröna lungor” och parker som ska förse invånarna med hälsobringande humbug kallat ”resurser”, inte är natur. Den är heller inte ett företag. Inte ingenjörskonst. Även om vi på internet agerar som i staden föresvävar det oss inte att se internet som en stad. Artificiell intelligens kommer ingalunda att förändra den aspekten.
Mytologin är inte svårgenomtränglig: Människan är kropp och behöver speglas i materia. Väsentligen finns skillnader mellan elasticitet och plasticitet. Hos Benjamin kallas det ”dialektiska bilder”, ögonblicken då narrativa linjer bryts och sammanstrålar i oväntad dynamik. Man kan jämföra med hur informationsteknikens tidevarv aldrig kan ersätta resan värde. Det är även stadens öde, att röra sig på platsen utan att ta sig någonstans. Därför är staden till för den gående.
Kärleken till staden får den att bestå
Vi är ännu en skara som går. Och oavsett var vi befinner oss i världen betraktar vi våra promenader som en enda. En gång började vi att gå och vi fortsätter. Kan inte sluta. Det är ett språk. Gatubranterna i Lissabon löper samman med pilgrimsleder i Aostadalen, trapporna upp till Anacapri, snubbelstenar i Norge och strandpromenaden i Nice. En gränd med en boulevard. Grus med asfalt. Som om vi skapar oss under vägs och upphör om vi stannar. Det är processen som gör staden till ett öppet erbjudande. När butikerna stänger och ödslighet ruvar utvecklingens ägg, skrivs fragment och läggs i skräphögen.
Man måste älska stadens glömska och minne för att veta vad den är. Man måste se återkomsten av Oxyrhynchos teater, bevattningsanläggning och gator i skenet från de framtida ruiner Walter Benjamin grävde ut i Passagearbeten. Man måste, och det säger jag med viss förtrogenhet, älska stadens förändring och försvinnande, inte uppehålla sig vid vad hjärtat vill, men veta att begärets inflytande är starkare än all arkitektur, alla konflikter och alla trender.
Ty kärleken till staden är vad som får den att bestå och framträda på nytt i nästa ögonblick, nästa steg, nästa andetag luft som färdats genom århundradena, genom orden, vardagen, avfallet och våldet, inköpen och skilsmässopappret. För det är där den här flanerande tanken hamnar. En stad är en text. Man klarar sig bra utan den, kanske till och med bättre, men den som bläddrar vidare lever för alltid på sidorna.
Klara Klingspor
