Det har hållits många begravningstal för den regelbaserade världsordningen under det gångna decenniet. Den senaste dödförklaringen avgavs den tredje januari när USA avsatte och anhöll Venezuelas diktator Nicolas Maduro. Men för att dö måste man först leva. Så när levde egentligen denna världspolitiska Särimner?
Det senaste århundradet har färgats av kolonialtidens upplösning, av de två världskrigen, av det kalla kriget mellan Väst och Öst inklusive dess proxykonflikter, av den sovjetiska kollapsen och av kriget mot terrorismen. Världen har under denna tid upplevt hopp och ljus, skräck och mörker. Men hur regelbaserad var den?
Kolonialismen byggde på att styrka var liktydigt med rätt. I de båda världskrigen slogs alla för att vinna, kosta vad det kosta ville. Kalla kriget följde principen om fiendens fiende, vilket fick demokratier att liera sig med diktaturer. Regler antogs successivt, men de flesta länder tyckte i grund och botten att de främst gällde motståndarna.
Och efter kalla kriget dröjde det inte länge innan Jugoslavien kollapsade i inbördeskrig. Därefter utbröt det första Tjetjenien-kriget i Ryssland. Västvärldens svar i Jugoslavien var bitvis folkrättsligt korrekt, bitvis inte. Den USA-ledda Kosovo-insatsen 1999 var moraliskt legitim, i och med att den syftade till att rädda kosovoalbaner från etnisk rensning. Men den var likväl ett brott mot FN-stadgan. Någon resolution från säkerhetsrådet fanns inte och inget av de inblandade länderna agerade i självförsvar. Det blev också insatsens historiska eftermäle: legitim men olaglig.
Tjetjenienkrigen då? Delrepubliken utropade sig som självständig från Ryssland vid två tillfällen vilket ledde till krigsutbrotten 1994 och 1999. Självständigheten erkändes inte av omvärlden och folkrätten ger stater rätt att använda militär för att återta kontrollen över sina erkända territorier. Ryssland begick visserligen krigsbrott i Tjetjenien, bland annat genom tung artilleribeskjutning av Groznyj. Men krigen var i sig lagliga, till skillnad från den insats som räddade kosovoalbanerna undan Serbiens styrkor.
Ryssland begick visserligen krigsbrott i Tjetjenien, bland annat genom tung artilleribeskjutning av Groznyj. Men krigen var i sig lagliga, till skillnad från den insats som räddade kosovoalbanerna undan Serbiens styrkor.
2001 inträffade elfte september-attacken, som utlöste de efterföljande USA-ledda invasionerna av Afghanistan och Irak. Den första var i stort sett laglig, åtminstone initialt. Det var visserligen inte Afghanistan som stat som utfört angreppet, men staten härbärgerade och skyddade den skyldiga organisationen. Irak-invasionen var däremot otvetydigt olaglig. Vi var många som struntade i det, eftersom vi hoppades att den skulle stabilisera och demokratisera både landet och regionen. Men även om förhoppningarna hade infriats så hade det skett genom folkrättsbrott.
2008 angrep Ryssland Georgien, under förevändningen att skydda ryska medborgare i Sydossetien från georgisk krigföring och folkmord. Argumentationen underkändes och kriget bedömdes vara folkrättsvidrigt. Detsamma gäller den ryska annekteringen av Krim 2014 och givetvis även den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.
Under de gångna decennierna har fler stormakter vuxit fram och tagit plats i världspolitiken. Kina har ersatt Sovjet/Ryssland som USA:s främsta rival. Indien, Brasilien och Sydafrika spelar allt större roller.
Det är länge sidan världsutvecklingen hängde på den heta linjen mellan Washington och Moskva.
Det går alltså inte att tala om en regelbaserad världsordning, eftersom den alltid var betydligt mer realpolitisk än juridisk. Reglerna kränktes ständigt och vi valde alla att aktivt stödja, passivt acceptera eller högljutt protestera mot det, beroende på våra preferenser i de enskilda fallen. Men så fungerar inte regler. Det finns inga tillåtna krokben i fotboll. Man får försvara sig mot en rånare på gatan, men inte leta rätt på rånaren efteråt och hämnas.
Men så fungerar inte regler. Det finns inga tillåtna krokben i fotboll. Man får försvara sig mot en rånare på gatan, men inte leta rätt på rånaren efteråt och hämnas.
Kontrasten mellan Rysslands lagliga angrepp mot Tjetjenien och Natos olagliga undsättning av dödsdömda kosovoalbaner visar även att den hyllade regelboken hade betydande luckor. Det må heta folkrätt, men den rätten skyddar stater mer än folk.
Det som kallas regelbaserad världsordning var snarare invand praxis. Små länder agerade på ett sätt, stora på ett annat. Europa kritiserade gärna den amerikanska världspolisen, men räknade samtidigt med att samma polis skulle skydda oss till den grad att egna styrkor knappt behövdes. Vi oroades av det allt aggressivare Ryssland, men lät inte det hindra energisamarbeten som gav Vladimir Putin makt att stänga av europeiska element.
Grunden var en naiv barnatro på att de regler som ständigt kränktes, inte skulle kränkas så mycket att det blev ett problem för just oss.
Grunden var en naiv barnatro på att de regler som ständigt kränktes, inte skulle kränkas så mycket att det blev ett problem för just oss. Men så blev det. Världspolitik är inte vackert. I grunden styrs den av tekniska, politiska, ekonomiska och militära muskler. Inte av gemensamma regler. Att USA, Kina, Ryssland, Indien och Pakistan står utanför den internationella brottmålsdomstolen ICC borde ha varit en ledtråd om att den regelbaserade världsordningen aldrig har omfattat de länder som har störst kapacitet att bryta mot den. Reglerna saknar inte helt betydelse, men deras betydelse är beroende av makt.
Den här texten handlar inte om vilken ordning som är bättre eller sämre. Den handlar om att ordningen aldrig var konsekvent eller beständig. Om vi ogillar läget så är det upp till oss att själva vara med och forma ett nytt. Alternativet är bevisligen att andra gör det åt oss.
