ANALYS Man skulle kunna säga att nattens amerikansk-israeliska angrepp mot Iran har varit på gång en tid, närmare bestämt sedan 1979. Det var då den islamistiska revolutionen omvandlade Iran från ett land där kvinnor kunde välja mellan slöja och västerländska kläder, till ett där de kunde välja mellan slöja och att misshandlas eller dödas av mullornas moralpolis Gasht-e Ershad.
Det var också då som den amerikanska ambassaden stormades och 66 amerikaner hölls som gisslan i fjorton månader. Därefter har den teokratiska diktaturen varit en ständig destabiliserande kraft i Mellanöstern. Iran har tränat, finansierat eller byggt strategiska band till palestinska Hamas, Hizbollah i Libanon, Huthigerillan i Jemen, Islamiska Jihad i Gaza samt Egypten och Syrien plus otaliga andra men mindre kända organisationer. Till nyligen, när Assad-regimen föll, hade Iran även Syrien som näst intill lydstat.
Hotet från Iran räckte dock inte för att förmå arabländerna att själva lösa problemet – frånsett Irak som anföll Iran 1980 och utlöste ett krig som slutade oavgjort efter åtta år och uppskattningsvis en halv miljon döda.
Målet är regimskifte
Men den dominoeffekt som uppstått efter Hamas massaker på civila israeler 2023, följt av Irans massmord på det egna landets demonstranter, har nu nått den punkt där USA och Israel samfällt har angripit landet. Uttalanden från Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Irans kronprins i exil Reza Pahlavi talar för att målet är regimskifte.
Iran tycks försvara sig med blint sluggande. Merparten av Mellanösterns luftrum har stängts, flygplan från omvärlden har vänt i luften och Iran har skjutit raketer mot Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain och Kuwait – varav samtliga är värdar för amerikanska flygbaser.
Vill se världen brinna
Hur seriöst menade förhandlingarna mellan USA och Iran var före krigsutbrottet är svårt att bedöma, men det måste ses som osannolikt att Irans regim har varit beredd att göra några större eftergifter. Inte minst med tanke på den extrema brutalitet som regimen utsatt den egna civilbefolkningen för under de gångna månaderna.
Trycket har byggts upp i decennier, utan långsiktigt hållbara lösningar inom räckhåll, och nu brast fördämningarna. Den iranska regimens agerande påminner om beskrivningen av Jokern i Batman-filmen The Dark Knight: vissa män vill bara se världen brinna. Mullornas fall är därför lika nödvändigt för en framtida fred i Mellanöstern som Hitlers var för Europa 1945.
Idealisering av martyrskap
Men det betyder inte att det kommer ske lättvindigt. Iran är en hybridstat, unik till sin konstruktion. Det finns en världslig makt, styrd av presidenten och parlamentet, och en överordnad andlig makt som utövas av ayatollan, väktarrådet och andra islamistiska organ. Den uppdelningen skär genom hela statsapparaten, inklusive militären. Landet har dels sin konventionella militärstyrka Artesh, dels det Islamiska revolutionsgardet, inklusive elitstyrkan Quds.
Hybridmodellen är delvis ideologisk/teologisk, men även rent praktisk. Shahens fall 1979 kom efter att militären meddelat att den inte tänkte hjälpa honom slå ned upproret. Den nya regimen hade inte för avsikt att hamna i samma sits och skapade därför två skilda militära strukturer. Den vanliga militären skyddar territoriet, medan revolutionsgardet skyddar systemet. Den vanliga militären agerar professionellt, medan revolutionsgardet agerar ideologiskt – dess rekryter genomgår både militär träning och islamistisk indoktrinering, med idealisering av martyrskap som bärande bjälke.
Revolutionsgardet påminner på så sätt om den japanska militären under andra världskriget – och Japan gav som bekant inte upp förrän efter de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, samt Sovjetunionens invasion av Manchuriet.
Europa stannar på läktaren
Kriget kan i värsta fall bli både långvarigt och blodigt. Hur agerar USA och Israel i så fall? Benjamin Netanyahu lär inte vilja ge sig förrän regimen är helt nedkämpad, eftersom det skulle sätta honom i en mycket svår sits. Donald Trump är förvisso inte känd för att tåla bildsättningar där han framstår som misslyckad, men inte heller för att vara speciellt uthållig. Och han har en tydlig och säkert uppriktig aversion mot de ”krig utan slut” som George W. Bush startade.
Vi i Europa då? Hittills har de politiska reaktionerna varit den sedvanliga balansgången mellan fördömanden av Iran-regimen, markeringar om att Iran aldrig kan tillåtas utveckla kärnvapen och ödmjuka vädjanden om återhållsamhet. Med lite olika nyanser beroende på land.
Det mest sannolika är att Europa stannar på läktaren, men det mest önskvärda vore att på olika vis stödja insatserna för att en gång för alla sänka ayatolla Khamenei och hans anhang. Av det enkla skälet att varken Iran eller dess grannar har någon framtid så länge regimen finns kvar. Dessutom har Iran bättre förutsättningar att bygga ett nytt samhälle än vad Irak hade efter Saddam Husseins fall 2003. Irak var centrerat omkring Saddam och olja. Iran har en mer diversifierad ekonomi, bättre fungerande institutioner och inte minst ett utvecklat civilsamhälle som byggts upp successivt och vars anhängare har riskerat och offrat sina liv för att få frihet.
Vi kan inte veta vad som nu väntar. Vi kan bara knäppa våra händer och be att det går så fort och smärtfritt som möjligt. Mellanöstern är världens värsta oroshärd och Iran-regimen är Mellanösterns största problem. Må dess dagar äntligen vara räknade. 47 år av fanatiskt religiös terror är mer än nog.
Johan Ingerö Alias har en lång historia inom svensk politik och är idag verksam som konsult.
