Starmer – mannen som inte ville vara något

Keir Starmer avgår därför att hans främsta tillgång blev hans största belastning. Han vann makten som den tråkige vuxne i rummet – den trygga kontrasten till torykaoset.

Det fungerade. En stund. Hans färglöshet var länge hans skydd. Väljarna lät sig förledas att tro att de röstat på avskalad processhantering, utan egon i vägen och med fokus på att helt enkelt klara uppgiften.

Väl på plats visade sig Starmer inte vara uppgiften mogen. Med bakgrund som åklagare, och djupt rotad i förvaltningens logik, försökte han återställa förtroendet för maskineriet – utan att riktigt förstå att själva maskineriet var en del av problemet.

Maskinen blev problemet

Så när byråkratin svarade med sina vanliga det-går-inte-reflexer – samma reflexer som obstruerat högervåg efter högervåg – tenderade Starmer att sänka ambitionerna snarare än att ifrågasätta premisserna. I praktiken blev svaret: ”Jaha, då vet vi det.”

Resultatet: det blev aldrig riktigt någonting av någonting.

Ta bostadskrisen. Starmer lovade att äntligen ta itu med bostadsunderskottet och bygga sig ur problemet. I stället fastnade han i planeringsbyråkrati och backade från utlovade reformer.

Ta fackföreningarna. Sjukvårdspersonalen strejkade. Starmer gav efter och höjde lönerna trots att kassakistorna – han hade sagt det själv – var tomma. Signalen var förödande: visar man tänder, viker han.

Visar man tänder

Ta välfärdsreformer och skatter. Inför valet lovades disciplinerade besparingar som skulle göra skattehöjningar för vanliga medborgare onödiga. Verkligheten blev en annan. Planerade välfärdsreformer – bland annat skärpningar av sjukersättningen – mötte motstånd från egna led och drogs tillbaka. I stället höjdes arbetsgivaravgifterna på ett sätt som särskilt träffade småföretag och jordbruk.

Ta obligationsräntorna som under Starmer stigit till nivåer som översteg Liz Truss-eran – ett hårt kvitto på att löftet om budgetdisciplin och ekonomisk trovärdighet var svårare att infria än utlovat.

Ta sedan Mandelson-affären. En man flaggad som säkerhetsrisk utnämns till ambassadör i Washington, visar sig pinsamt närstående Epstein-nätverket, och hela regeringen gömmer sig bakom ”processen”. Om hela poängen med honom var nit, omdöme och ordning – vad var det där?

Bakom processen

För elva dagar sedan avgick försvarsministern John Healey, länge lojal mot Starmer, i protest mot att regeringens försvarsbudget blev väsentligt lägre än löftet. Därmed ett stort hål även i teknokratins reservposition: åtminstone håller vi landet tryggt.

Fyllnadsval satte siffror på missnöjet. I Gorton and Denton föll Labour till tredje plats bakom Greens och Reform. I Aberdeen South, i ett val starkt präglat av energifrågan, slutade partiet fyra, bakom Conservatives, SNP och Reform. Det enda vunna fyllnadsvalet? Makerfield, där Labour-kandidaten Andy Burnham kampanjade på att Labour behövde en ny ledare. Väljarna höll med.

Ambitionen att behaga alla tillfredsställde ingen. För den progressiva mitten: för lite net zero, för lite EU-närmande och för mycket eftergifter i migrationsfrågan. För fackföreningsvänstern: för lite pengar i rätt fickor. För den traditionella arbetarklassen: för mycket net zero, för lite respekt för Brexitutslaget och för svaga signaler om nationell identitet.

Ingen starmerism

Starmer sade en gång stolt att det aldrig skulle finnas något som hette ”Starmerism”. Han betraktade det som ett bevis på pragmatisk mognad. Väljarna kom till slut fram till en annan tolkning: när politiken saknar riktning återstår bara förvaltning. Enbart förvaltning är ett svagt svar på en tid som kräver förändring – särskilt när förvaltningen visar sig leda snarare än följa politiken.