ANALYS Det är inte första gången iranierna protesterar. Men denna gång är spelplanen fundamentalt annorlunda. Skillnaden stavas Donald Trump och Benjamin Netanyahu.
Dödsstöten mot ”Motståndsaxeln”
Sedan 1979 har Irans strategi vilat på att bygga en "eldring" runt Israel. Genom att pumpa in miljarder av det iranska folkets pengar i Hizbollah, Hamas och shiamiliser i Irak och Syrien, skapade regimen ett imperium av terror. Israel hanterade länge detta genom begränsade insatser, en strategi där man slog ner hoten tillfälligt utan att söka den avgörande konfrontationen.
Västvärldens strategi som var ”kritisk dialog” och eftergiftspolitik misslyckades kapitalt med att hejda Irans aggression. Vändpunkten kom med Donald Trumps kampanj för ”maximal press”, men den verkliga katalysatorn var Hamas terrorattack den 7 oktober.
Benjamin Netanyahu är kontroversiell, men hans vägran att vika sig efter attacken blev historisk. Hamas och Teheran räknade kallt med att omvärlden skulle tvinga Israel till reträtt. De räknade fel. Under Netanyahus ledning inledde Israel en systematisk nedmontering av Irans strategiska skyddsvallar. Hizbollah är decimerat, Assad-regimen kollapsad och Irans strategiska djup borta. Med en återvändande, offensiv Trump i Vita huset pressas nu regimen från två håll. Den militära auran är borta och statskassan tom.
Europa en dvärg
I skarp kontrast till denna handlingskraft framstår Europa som en geopolitisk dvärg. Medan USA och Israel förändrar verkligheten på marken, sitter EU fast i handlingsförlamning. Washingtons bild av ett irrelevant Europa bekräftas dagligen. Detta är inte en slump, utan resultatet av ett djupt systemfel.
EU lider av en strategisk naivitet. Vi har inbillat oss att mjuk makt – handel och diplomati – räcker för att tämja diktaturer. Det misslyckades med Putin, och det har misslyckats med mullorna. I internationella relationer har hård makt – militär, politisk och ekonomisk styrka – sista ordet. Skurkstater respekterar inte "oroade uttalanden" från
Bryssel; de respekterar väldimensionerade konsekvenser.
Västerländska politiker har lamslagits av en ängslig politisk korrekthet. Rädslan för att göra fel eller trampa någon på tårna har skapat ett ledarskap som fastnar i symbolpolitik utan verklig avsikt till handling. Trump och Netanyahu har, oavsett vad man tycker om dem, visat att beslutsamhet ger resultat.
EU lider av en institutionell förlamning. Med 27 regeringschefer som ska nå konsensus, uppbackade av en försiktig byråkrati i Bryssel, blir minsta gemensamma nämnare ofta att göra ingenting.
Geopolitisk jordbävning
EU behöver agera i frågan om Iran av flera skäll. I den globala dragkampen mellan demokratier och den auktoritära alliansen (Kina, Ryssland, Iran) är Iran just nu den svagaste länken. Att fälla den pjäsen skulle innebära en geopolitisk jordbävning som bland annat försvagar Putin i Ukraina.
Om Europa vill vinna respekt i Washington och säkra sin egen framtid måste vi rycka upp oss. Vi behöver inte vänta på USA:s tillåtelse. Det viktiga är att agerande uppfattas av USA som gynnsamt och handlingskraftig.
Hur Europa kan komma över sin långsiktiga obeslutsamhet och institutionella irrelevans behöver diskuteras i sitt eget sammanhang. Nedan fyra åtgärder för att göra Europa relevant i fråga om Iran:
Diplomatisk isolering: Utvisa de iranska ambassadörerna omedelbart.
Terrorstämpla IRGC: Sluta gömma er bakom juridiska svepskäl.
Frys regimens tillgångar och använd delar av dessa tillgångar till att finansiera strejkkassor och satellitinternet.
Ge exil-oppositionen, med Reza Pahlavi i spetsen, officiell status som legitim samtalspartner.
Irans folk utmanar nu den brutala diktaturen i vad som ser ut att bli den slutgiltiga uppgörelsen. USA och Israel har redan slagit avgörande sprickor i teokratins fästning. Nu är det upp till Europa att kliva ut ur skuggorna och aktivt stödja ett fritt Iran – för regionens stabilitet och för vår egen säkerhet.
Bijan Fahimi är företagare, tidigare aktiv i Folkpartiet.
