DEBATT: Därför räcker det inte att sänka museihyrorna

DEBATT Debatten om statens museer har fastnat i en diskussion om hyrorna. När Statens fastighetsverk höjer hyror och museer hotas av flytt eller stängning blir den enkla slutsatsen att marknadshyror driver bort kulturen.

Men problemet är inte att staten sätter värde på sina fastigheter, utan att staten alltför länge har gömt kulturpolitik i fastigheter, låga hyror, automatiska anslag och politiska markeringar utan tydlig styrning.

Dolda kostnader skymmer ansvaret

Marknadsvärden och marknadshyror är inte ett hot mot kulturarvet. De är ett sätt att visa vad kulturarvet faktiskt kostar. Om en museibyggnad bokförs för lågt och hyran hålls nere ser verksamheten billigare ut än den faktiskt är. Då försvinner incitamenten att underhålla byggnaden, investera i den och använda den på bästa sätt.

Det är så förfall börjar. Underhåll skjuts upp och kostnader döljs. Problemen blir akuta och synliga först när tak riskerar att rasa, när en opera måste stängas eller när ett museum plötsligt inte längre har råd med sina lokaler.

När kostnaderna syns kan politiken göra riktiga prioriteringar. Då kan staten välja att finansiera verksamheten öppet i stället för att låtsas att lokalerna är billigare än de är. En dold hyressubvention hjälper ingen att se vad som faktiskt går till byggnader, samlingar, forskning eller publik verksamhet.

Öppna anslag räddar kulturarvet

Kritikerna av marknadshyror har ändå rätt i en sak: kulturinstitutioner kan inte själva utan stöd bära hela kostnaden för nationellt viktiga samlingar om staten vill att de ska bevaras, forskas på och visas för allmänheten. Men lösningen är inte dolda rabatter i fastigheterna utan öppna anslag och tydliga uppdrag.

Om staten vill bevara Östasiatiska museets samlingar, Medelhavsmuseets unika föremål, Naturhistoriskas vetenskapliga arv, Armémuseums militärhistoriska skatter eller Millesgårdens miljö, så ska staten uttryckligen säga det.

Detta gäller särskilt när samlingarna har internationell betydelse. Världsunika samlingar är inte råmaterial för varje tids politiska självbild. De ska förstås, vårdas och visas med stolthet. Då ska också uppdraget, kompetensen, lokalerna och budgeten hänga ihop.

Subventioner till kultur ska synas som subventioner och inte gömmas i hyran.

Enprocentsregeln garanterar inget

Samma princip gäller den så kallade enprocentsregeln för offentlig konst, som innebär att en procent av kostnaden för ett offentligt byggprojekt avsätts till konstnärlig gestaltning. Det är inget fel i offentlig konst – tvärtom kan god konst ge offentliga miljöer bestående värde. Men en automatisk procent av en byggbudget skapar inte automatiskt kvalitet.

En procent är en finansieringsmekanism, inte en rimlig kulturpolitisk idé. Frågan måste i stället vara vad konsten tillför, vem som ansvarar för den, hur den ska vårdas och varför just detta verk hör hemma på just denna plats. Utan sådana krav blir regeln bara ännu en smygsubvention: pengar avsätts men ansvaret för kvalitet, underhåll och långsiktigt värde förblir oklart.

Kulturpolitiken behöver en tydlig målstyrning. Folkvalda ska ange mål, styra verksamhetens inriktning och följa upp resultaten. Det är ett grundläggande ansvar gentemot skattebetalarna, som har rätt att veta vad deras pengar används till och vilket värde verksamheten skapar. Att finansiera kultur med offentliga medel innebär ett ansvar att säkerställa att verksamheten uppfyller sitt uppdrag.

Principen om armlängds avstånd har i praktiken ofta glidit från integritet till ansvarslöshet. Konstnärlig och vetenskaplig integritet ska värnas, men det får inte bli en ursäkt för otydliga uppdrag, svag uppföljning eller pengar utan ansvar. Folkvalda ska ange mål, ramar och prioriteringar. Professionerna ska svara för innehåll, kvalitet och genomförande inom dessa ramar.

Kvalitet kräver mer än pengar

Mer kulturpengar innebär inte automatiskt mer kulturvärde, lika lite som lägre hyror automatiskt räddar museer. Enprocentsregeln skapar inte per automatik god offentlig konst.

Att ta bort dolda subventioner och slopa enprocentsmålet är inte att angripa kulturen utan att vägra behandla kulturarvet som ett kostnadsproblem utan ägare.

Den verkligt kulturfientliga hållningen vore att låta världsledande samlingar förfalla samtidigt som pengar försvinner i dolda hyror, automatiska procentregler och symbolprojekt som ingen tar ansvar för.

Kulturarvet räddas inte av att staten låtsas att lokaler är gratis eller av ett önsketänkande där kvalitet antas uppstå genom procentsatser. Det räddas när staten och kommunerna vågar säga vad som är värt att bevara – och är beredda att betala, styra och sköta det därefter.

Dag Detter är principal, Detter & Co, rådgivare inom offentlig tillgångsförvaltning och tidigare ansvarig för statens bolagsförvaltning.

Daniel Källenfors (M) är kommunstyrelsens ordförande Lidingö.