EU:s inre marknad regleras ihjäl

KOLUMN Den 12 augusti började en förpackningsförordning som heter PPWR (Packaging and Packaging Waste Regulation) i EU att tillämpas. Syftet är inte orimligt: mindre förpackningsavfall, bättre återvinning och ett mer cirkulärt Europa. Men problemet är som vanligt inte ambitionen, utan vad som händer när en god idé möter Bryssels favoritverktyg: mer administration.

PPWR omfattar i princip alla förpackningar och inför stegvis krav på material, återvinningsbarhet, dokumentation, märkning, återanvändning och förpackningsvolym. För större bolag är det ett nytt efterlevnadsprojekt. För den lilla självständiga webbshoppen kan det vara skillnaden mellan att sälja till Europa och att sluta göra det.

Krångel över gränserna

Den verkliga stötestenen är producentansvaret. Den som säljer förpackade varor över gränserna kan behöva registrera sig i varje EU-land där förpackningen blir avfall, rapportera mängder och material och betala producentansvarsavgifter där. För distansförsäljning finns dessutom krav på auktoriserad representant i andra medlemsländer. Kommissionen har själv föreslagit att just det kravet ska skjutas upp till 2035 eftersom det skapar betydande kostnader för små och medelstora företag. Men förslaget är fortfarande inte antaget.

Det finns vissa lättnader för mikroföretag och förenklad rapportering vid små volymer. Det finns däremot inget generellt undantag från producentansvaret bara för att företaget är litet. En småskalig kreatör och ett multinationellt bolag kan alltså båda utlösa registreringsplikt, trots helt olika ekonomiska förutsättningar.

Informationen om allt detta har kommit pinsamt sent. Naturvårdsverket konstaterar fortfarande att flera EU-akter är försenade och väntas först under hösten 2026. Företag förväntas alltså följa ett omfattande nytt regelverk samtidigt som delar av den praktiska spelplanen fortfarande ritas.

På sociala medier har jag de senaste veckorna sett småföretagare, konstnärer, Etsy-säljare och nischbutiker från olika delar av Europa meddela att de stänger leveranser till andra EU-länder, begränsar sig till hemmamarknaden eller väljer kunder i USA och Asien i stället.

Jag är själv en av dem som drabbats. Jag har fått stänga ned min egen butik där jag sålde handgjord merch, och får nu i stället förlita mig på tredjepartsbolag som sköter produktion och distribution åt mig. Samtidigt ska man vara ärlig med att det inte finns någon övergripande EU-statistik över hur omfattande detta är. Men faktum är att alltför många småföretagare redan offentligt har beskrivit hur kostnaderna och pappersarbetet gjort gränsöverskridande försäljning olönsam eller helt enkelt för krånglig.

Nya handelshinder byggs

Den politiska ironin blir nästan komisk. EU byggdes för att riva handelshinder mellan medlemsländer. Nu riskerar vi att bygga nya tullmurar av registreringsnummer, rapporteringssystem, konsulter och fasta kostnader. De stora företagen kan sprida kostnaden på hundratusentals försändelser. Den lilla webbshoppen som skickar allt från fem till tjugo leveranser om året till fem olika EU länder väljer då inte expansion. Då väljer man helt enkelt att sluta skicka dit.

Detta är inte ett argument för att företag ska få dumpa avfallskostnader på samhället. Producentansvar är en begriplig princip. Men en fri marknad kräver proportionalitet och de regler som gör en liten gränsöverskridande affär olönsam skyddar ju faktiskt inte bara miljön. De skyddar också de största företagen från mindre konkurrenter.

EU känner redan till problemet. I den så kallade Draghi-rapporten (The Future of European Competitiveness från 9 september 2024) konstaterade man att över 60 procent av europeiska företag ser reglering som ett hinder för investeringar samt att 55 procent av små och medelstora företag pekade ut regelhinder. Samtidigt lovar kommissionen att minska den administrativa bördan för småföretag med minst 35 procent. Just därför skaver införandet av PPWR lite extra för dessa.

Reglerna växer i Sverige

Detta är en reflex vi sett ett flertal gånger i Sverige. När ett samhällsproblem uppstår blir svaret ofta ännu en regel, avgift, kontroll eller rapporteringsplikt. Den sortens detaljstyrning ligger nära vänsterns större tilltro till politisk styrning, men regelbördan oavsett regeringsställning har ökat under flera mandatperioder. Tillväxtverkets siffror visar ökningar under regeringar av olika färg. Tittar vi bara på 2024 så uppskattades fyra nya eller ändrade krav öka företagens administrativa kostnader med omkring 10,3 miljarder kronor.

Det är därför frågan borde vara central även i årets svenska valrörelse: hur mycket företagande är vi beredda att offra för att varje politiskt mål ska få sitt eget formulär?

Europa behöver miljöregleringar som fungerar i praktiken. Ett rimligare system hade haft en gemensam EU-registrering, tydliga trösklar för mikroföretag och avgifter som står i proportion till faktisk försäljning och faktisk mängd förpackningar eller leveranser.

Fri handel dör sällan med en dramatisk smäll. Den dör ett formulär i taget. När den lilla entreprenören tycker att det är enklare att sälja till USA än till grannlandet har EU tappat bort poängen med sin egen inre marknad.