När vägen till trygghet mötte sexköpslagen

KOLUMN Två dagar innan julafton 2024 blev jag våldtagen av en klient jag sålde sex till. Då hade jag erbjudit tjänster som hobbyeskort till och från i nästan tio år. Det var aldrig mitt yrke och heller aldrig hela min identitet. Snarare något jag periodvis återvände till, med både bra och dåliga erfarenheter. Efter våldtäkten hade jag däremot fått nog av den fysiska och psykiska risken.

Då bestämde jag mig: jag skulle göra något annat av min humor, intelligens, sexualitet och mitt driv. Jag skulle bygga en digital sfär med livestreaming, estetiskt sexuellt innehåll, prenumerationer och andra tjänster där jag själv kunde kontrollera miljön, avsluta kontakten med ett knapptryck och slippa befinna mig ensam i ett rum med en främmande man.

Ungefär två månader senare började regeringens förslag om att utvidga sexköpslagstiftningen till sexuella handlingar på distans ta form. Förslaget skulle kriminalisera köp av beställningsmaterial och camshower av sexuell karaktär och blev senare lag. Det var en horribel känsla av panik och ångest: den väg jag just hade valt för att göra mitt liv säkrare var nu samma väg politikerna ville begränsa.

Ingen ville lyssna

Jag började läsa. Inte rubrikerna, utan propositionen, argumenten och konsekvenserna. Jag började ringa politiker. Jag skrev till journalister. Jag försökte förklara vad som händer när lagstiftning gör säkra digitala funktioner svårare att använda, när plattformar reagerar med restriktioner och när människor som försörjer sig sexuellt pressas mot mer osäkra alternativ. Det var då jag upptäckte något märkligt: ju mer påläst jag blev, desto mindre intresse verkade människor ha för vad jag ville berätta om.

Jag kunde ringa som privatperson och någon med tio års erfarenhet av den värld politikerna diskuterade. Ändå reducerades jag gång på gång till samma figur: den utsatta sexarbetaren. Kvinnan som säljer sig själv. När en av de stora tidningarna i Sverige intervjuade mig blev jag ”hon som säljer sex online”, även om jag inte ens gjorde camshower, och det talade jag om för reportern. Sedan talade jag aldrig med ”gammelmedia” igen. De var inte intresserade av min historia, utan av att styra narrativet.

Skillnaden är som natt och dag för mig: digitalt kunde jag blockera en kund, avsluta en sändning, bestämma exakt vad jag ville göra och befinna mig fysiskt långt från personen som betalade. När lagstiftning eller plattformsregler gör sådana tjänster svårare att sälja försvinner inte nödvändigtvis efterfrågan eller människors behov av inkomster. Det som riskerar att försvinna är den säkrare distributionsformen.

Tryggheten finns online

När säkra plattformar försvinner försvinner också anonymiserade betalalternativ, skyddet av personuppgifter och viktiga inkomster. Plattformar som OnlyFans, Fansly och Chaturbate är dessutom extremt noga med ålders- och identitetskontroller av creators och medverkande. Starka misstankar om minderåriga, tvång eller trafficking kan leda till omedelbar avstängning, borttaget innehåll, stoppade utbetalningar och rapportering till polis, NCMEC eller andra relevanta organisationer. Det är alltså inte bara en fråga om ”pornografi som folk dras till”. Dessa plattformar har en säkerhetsinfrastruktur som försvinner när verksamheten pressas bort från dem.

För mig var det därför aldrig en abstrakt diskussion om pornografi på internet. Jag visste exakt vad skillnaden mellan en digital och en fysisk kund kunde innebära, eftersom jag redan hade fått uppleva vad som kan hända stunden då den fysiska säkerheten försvinner. När jag sedan försökte förklara detta bemöttes jag ändå mer som en symbol än som någon med faktisk erfarenhet.

Jag hade alltså försökt flytta mig från en situation där någon annan tog kontroll över min kropp, och nu upptäckte jag hur svårt det också var att få kontroll över berättelsen om mitt eget liv. Och just i den stunden slutade jag acceptera att vara personen man pratade om men inte med.

Från kamera till företag

Det fanns inget tvivel: jag var tvungen att fortsätta kontakta politiker, medverka i Adam Cwejmans podd och skriva till alternativa medier. Samtidigt, mitt i allt detta mediebrus, växte en digital verksamhet fram.

Till slut tjänade jag tillräckligt mycket för att det inte längre gick att beskriva det som ett sidoprojekt och jag blev egenföretagare. Då satt jag inte bara framför en kamera helt plötsligt. Då blev marknadsföring, teknik, kundrelationer, investeringar, plattformar, intäktsströmmar, bokföring och skatter en vardag. Sexualiteten var fortfarande en central del av det jag gjorde, men bakom den fanns något som den offentliga diskussionen sällan verkade särskilt intresserad av: en entreprenör.

I den stunden förväntades jag naturligtvis agera som vilken företagare som helst. Registrera verksamheten, bokföra inkomsterna, betala preliminärskatt och egenavgifter och ta ekonomiskt ansvar för varje krona jag tjänade. Där uppstod en motsägelse som fortfarande är svår för mig att acceptera. När staten beskattar mina inkomster är jag en näringsidkare med fullt ekonomiskt ansvar. När samma pengar tjänas genom sexualitet blir jag i den politiska retoriken plötsligt någon vars egna ekonomiska drivkrafter inte riktigt ska tas på allvar.

Jag har inget problem med att betala skatt. Problemet är att bli behandlad som en fullt kapabel företagare när staten vill ha sin del av inkomsten, men som mindre kapabel att förstå mina egna val när staten vill reglera hur inkomsten får uppstå.

Blicken vänds mot Finland

Och ju mer seriöst jag började ta mitt företagande, desto mer började jag ställa en obekväm fråga till mig själv: Vill jag verkligen bygga det här i Sverige? Svaret blev allt svårare att undvika. Jag hade sedan länge blivit medveten om hur starkt stigmat kring sexarbete är i Sverige.

I politiken, medierna och den offentliga debatten mötte jag gång på gång föreställningen att det är något en kvinna egentligen inte borde välja, eller åtminstone inte om pengar är en del av motivet. Samtidigt har jag också mött vanliga människor som varit betydligt mer odramatiska. Problemet är den politiska riktningen och inte det privata ryckandet på axlarna som avgör vilka förutsättningar jag har att bygga mitt företag.

Jag började därför leta efter andra möjligheter. Jag läste på om olika länder runt om i Europa, om företagande, om hur jag skulle kunna etablera mig någon annanstans än i Sverige. Till slut hittade jag ”Erasmus for Young Entrepreneurs”, ett EU-program som låter nya företagare utveckla sina verksamheter tillsammans med mer erfarna entreprenörer i ett annat europeiskt land, som i slutändan då blev Finland. Jag skrev affärsplanen och ekonomiplanen för att sedan skicka in ansökan. För en månad sedan blev jag antagen.

Farmors resa baklänges

Det finns en märklig familjeironi i att landet jag nu försöker ta mig till är Finland. Min farmor gjorde resan åt motsatt håll. Under andra världskriget lämnade hon Finland och byggde ett nytt liv i Sverige, då livet hon hade lämnat i Finland inte kunde erbjuda henne det hon behövde. Två generationer senare överväger jag att göra samma sak åt andra hållet.

När jag i 20-årsåldern lämnade min hemstad för Göteborg var hon den enda som trodde på mig. Jag minns fortfarande hennes finlandssvenska röst: ”Det kommer bli så bra för dig!” Det är en röst jag fortfarande hör idag.

Hade hon aldrig vågat lämna sitt gamla liv hade mitt eget aldrig funnits. Jag kan själv inte föra hennes historia vidare genom barn, men jag kan göra det på ett annat sätt: genom det jag bygger, skriver och lämnar efter mig. Jag vill skapa något som är större än föreställningen om kvinnan som ”bara gör porr”. Jag vill fortsätta skriva, driva företag, skapa, underhålla och arbeta för att sexarbetare och kvinnor som väljer okonventionella vägar ska betraktas som människor med både vilja och förmåga att forma sina egna liv.

Jag vet ännu inte om Finland kommer att bli mitt hem. Men för första gången på länge känns det som att jag är på väg hemåt.

VelvetteSWE är content creator och entreprenör.