Ansvarskulturen avgör Sveriges försvar

Debatten om försvaret handlar ofta om nya vapensystem och stora investeringar. Men den viktigaste frågan är: Vem håller samhället igång när krisen eller kriget kommer?

Under decennier har Sverige byggt ett samhälle där ansvar blivit någon annans uppgift. Staten löser problemen. Kommunen tar hand om krisen. Myndigheterna rycker ut.

Samtidigt har vi intalat oss att säkerhet kan köpas för pengar. Fler Gripenplan, fler robotar och större försvarsbudgetar – men ett samhälle blir inte motståndskraftigt av materiel. Det behöver människor som tar ansvar.

Människorna avgör försvaret

Sedan jag var barn har jag fascinerats av människor som varit beredda att ställa upp när samhället behöver dem. Den fascinationen ledde mig så småningom till värnplikten och senare till ett fortsatt engagemang i totalförsvaret. Slutsatsen är enkel: ett lands försvar avgörs inte i första hand av materiel, utan av människor.

Nyligen lade regeringen fram en proposition om modern personalförsörjning för det civila försvaret. Den erkänner en sanning som Sverige länge blundat för: totalförsvaret saknar människor.

Regeringen har gjort historiska satsningar. Nästa år uppgår de militära försvarsanslagen till 175 miljarder kronor – en ökning med 26,6 miljarder på ett år. Det är nödvändigt. Men pengar kan inte köpa ansvarskänsla eller människor som är beredda att ställa upp när samhället behöver dem.

Det största misstaget var alltså inte att lägga ned regementen. Det var att göra ansvar till någon annans uppgift.

Ansvar kan inte köpas

Sveriges Radio rapporterar om Hemvärnets nya snabbspår för personer som aldrig gjort värnplikt. Under lång tid utbildades för få soldater för att möta dagens behov. Lösningen är inte bara fler system och mer materiel, utan fler människor med rätt kompetens.

För vad hjälper ett välfyllt beredskapslager om ingen kan köra lastbilen? Vad hjälper reservkraften om ingen kan installera den? Vad hjälper ett fungerande ledningssystem om det saknas sjuksköterskor, undersköterskor, elektriker, IT-specialister och personal inom räddningstjänsten?

Under decennier av fred avvecklade Sverige inte bara förråd och regementen, utan också reservkapaciteten. Bemanningen strömlinjeformades och kompetensen specialiserades. Men ett samhälle byggt för maximal effektivitet är sällan byggt för kris.

Hemvärnet har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina vuxit med omkring 2 500 soldater och omfattar nu drygt 22 600 hemvärnssoldater. Samtidigt startas nya utbildningsvägar eftersom Försvarsmakten behöver fler människor.

Ändå uppger en majoritet av ungdomarna som fyller i mönstringsunderlaget att de inte kan, eller inte vill, göra värnplikt. Det säger något om hur ovana vi blivit vid att se försvaret som ett gemensamt ansvar.

Viljan måste organiseras

I den fredliga vardagen fungerar det ofta att delegera ansvaret uppåt. Men när krisen kommer blir bristen på människor synlig. Skogsbränderna 2018 visade hur stort engagemanget kan vara – men också att viljan måste tas om hand, organiseras och ges rätt förutsättningar.

Vi har blivit skickliga på att fråga vad samhället ska göra för oss, men betydligt sämre på att fråga vad vi själva kan göra när samhället behöver oss.

Det är därför motståndskraft har blivit ett av vår tids viktigaste säkerhetspolitiska begrepp. Ofta tänker vi på beredskapslager, reservkraft eller cybersäkerhet. Men motståndskraft är också erfarenhet, yrkesskicklighet och ansvarskänsla. Det är människor som vet vad som behöver göras när instruktionerna inte räcker till.

Allas ansvar

Sveriges försvar består inte bara av soldater. Det består av människor som varje dag håller samhället igång: den som ser till att dricksvattnet kommer fram, håller järnvägen öppen, lagar transformatorn efter stormen, bemannar larmcentralen eller tar emot patienterna när vårdbehovet plötsligt fördubblas.

Utan dem blir inget annat försvar särskilt uthålligt.

Först när vi ser vår egen yrkeskunskap, vårt ansvar och vår vardag som en del av Sveriges motståndskraft blir totalförsvaret verkligt.

Vi kommer även i fortsättningen att behöva investera i ny materiel. Vi behöver bygga, köpa och underhålla flygplan, fartyg och luftvärn. Men det viktigaste försvaret går inte att köpa. Därför är ansvarskulturen Sveriges viktigaste försvarsfråga.

Vad blir din roll när kriget kommer?

Katarina O'Nils Franke är skribent och redaktör på 100% samt frivillig kriskommunikatör i det civila försvaret.