INTERVJU & ANALYS ”Woke höger” är ett begrepp som lanserats av bland annat dr James Lindsay för att beskriva den konservativa högerns anammande av identitetspolitiska grepp i kulturkriget.
Ett exempel på wokehöger-beteenden är krav på moralisk renhet och ideologisk enhetlighet, som när vissa högerdebattörer stämplar andra på högerkanten som “inte riktig höger”. Ett annat exempel är cancellerings-logik, där högerpersoner koketterar med att frysa ut, avvänna eller kräva omvändelse av andra högerpersoner. Ett tredje exempel är tendensen att sätta kulturell hänsyn före liberala principer som yttrandefrihet och likhet inför lagen.
Ett vapen för vänstern
Begreppet “wokehöger” är menat som ett analysverktyg för att motverka denna typ av identitetspolitiskt förfall inom högern – men har i praktiken omvandlats till ett vapen mot allt vänstern ogillar.
Ett exempel på detta är hur legitim kritik mot de traditionella medierna allt oftare avfärdas som ”wokehöger” och konspiratoriskt kulturkrigande. Detta är felaktigt av flera anledningar.
För det första är det varken kulturkrig eller identitetspolitik att kritiskt granska public service och etablerade redaktioners normer och aktivistiska tendenser. Tvärtom är det ett uttryck för den klassiska liberala principen att all makt ska kunna kritiseras.
Lindsay: "En helt felaktig tolkning"
För det andra är det en i grunden felaktig tolkning av begreppet ”wokehöger”. När jag intervjuade Lindsay var han mycket tydlig på denna punkt: att försöka underminera kritik mot traditionella medier genom att kalla detta för ”wokehöger” är i sig ett “woke” grepp och en fullständig missrepresentation av begreppet.
När traditionella journalister missbrukar begreppet på detta sätt flyttas fokus från kritikens innehåll till att i stället ifrågasätta kritikernas bevekelsegrunder. Detta är ett klassiskt exempel på begreppsförskjutning, där ord som beskriver ett fenomen istället blir ett vapen för att undslippa kritik genom socialt avståndstagande.
När mediekritik på detta sätt misstänkliggörs, antyds att vissa samhällsinstitutioner bör stå över normal granskning – eller åtminstone att den kritik som framförs är oseriös, inriktad på fel saker och demokratiskt skadlig. Den felaktiga användningen av begreppet “wokehöger” reducerar på detta sätt oönskad kritik till ett tecken på ideologisk korruption.
Woke att kalla mediekritik för "wokehöger"
Det verkligt ironiska är att de som reflexmässigt stämplar mediekritik som ”wokehöger” därmed själva har anammat samma metoder som wokevänstern. I stället för att bemöta kritik i sak misstänkliggörs motiv, intentioner och grupptillhörighet. Argument ersätts av moralisk positionering, och avvikelse behandlas som ideologisk smitta.
Detta är, enligt James Lindsays egen analys, ett skolexempel på woke-beteende där språk används för att dra gränser för det tillåtna – inte för att söka efter sanningen. När journalister och debattörer tar till dessa grepp för att försvara sina institutioner har de inte avslöjat någon ”wokehöger”, utan bara blottat sin egen anpassning till den woke-logik de säger sig bekämpa.
