MEDIA OCH KULTUR Att SVT väljer att låta den uttalat politiska och öppet Israelkritiska profilen Gina Dirawi leda årets melodifestival kan tyckas vara rent självskadebeteende, givet den växande kritik public service får för sin alltmer komplicerade tolkning av vad “opartisk media” är. Vad vi bevittnar är dock inte en strategisk politisk positionering, utan en intern falangstrid. Enligt uppgifter till 100% råder det en konflikt på SVT, där flera personer kräver en bojkott av hela evenemanget på grund av Israels medverkan – medan andra betraktar detta som ett för starkt politiskt ställningstagande. Som kompromiss har man valt att låta en “stark kvinnlig palestinsk röst” leda evenemanget.
Dirawi ett absurt val
Betraktad utifrån är denna internpolitiska strategi lätt absurd, eftersom Dirawi redan beskrivit sitt programledarskap som en propalestinsk politisk gärning, både i media och på sin egen Facebook-profil. Detta är ett programledarbeteende som direkt strider mot public services egna stadgar kring opartiskhet. Valet av programledare till ett av Sveriges populäraste program fördjupar ytterligare den förtroendekris public service-mediernas partiska rapportering om Gaza-konflikten skapat.
Utöver rapporteringen om Israel och Gaza skapade Sveriges Radio en smärre skandal när ett antal namnkunniga reportrar valde att skriva under ett tydligt propalestinskt upprop, vilket man sedan under generande former försökte vifta bort som “okontroversiellt”.
Hon har tidigare jämfört staten Israel med Hitler, ett utspel hon drog tillbaka först efter hård kritik. Hon har även tipsat sina 200 000 följare på Instagram om en öppet antisemitisk bok.
På samma sätt är Dirawi en djupt politisk profil, oavsett hur SVT försöker framställa det. Hon har tidigare jämfört staten Israel med Hitler, ett utspel hon drog tillbaka först efter hård kritik. Hon har även tipsat sina 200 000 följare på Instagram om en öppet antisemitisk bok. Inget av detta har i SVT:s ögon gjort Dirawi olämplig som programledare för deras mest folkkära program.
Public service-institutionens kris
Problemet är dock inte Gina Dirawi som person, utan public service som institution och kultur. Ett public service-bolag som på fullt allvar menar att man kan kompensera interna aktivistiska stämningar genom tydligt politisk symbolpolitik — samtidigt som man säger sig stå fast vid sin orubbliga opartiskhet förlorar hela sin trovärdighet.
SVT:s återkommande försvar är att underhållningsprogram inte omfattas av samma krav på opartiskhet som nyhetsverksamheten, men detta argument håller inte. Melodifestivalen är inte ett litet nischprogram – det är ett av landets största gemensamma kulturevenemang, finansierat av skattemedel och med det uttalade uppdraget att ena – inte polarisera. Utöver detta är Melodifestivalen ett av de få så kallade lägerelds-program som finns kvar på Sveriges Television. Det vill säga program som alla tittar på – oavsett ålder, bostadsort eller kön.
Ett sådant program ska alltså kallas opartiskt fast det leds av en programledare som själv beskriver sin medverkan som politisk aktivism. När anser public service i så fall att gränsen för opartiskhet har passerats?
Förtroendekrisen fördjupas
Det verkligt allvarliga är vad det senaste årets djupt partiska beslut betyder för public services framtid, för om man accepterar öppet politiska aktörer i sina mest tongivande program, på vilka grunder ska man då avvisa framtida krav från andra aktivistiska rörelser?
Varför skulle en uttalat högerpolitisk profil inte kunna leda nästa stora familjeprogram? Eller varför inte låta en öppen Trump-supporter leda ett folkligt debattprogram?
Svaret är förstås att SVT aldrig skulle acceptera detta – vilket i sig bekräftar den ideologiska slagsida som nu blivit omöjlig att förneka.
Public services legitimitet vilar på allmänhetens förtroende. Detta förtroende urholkas varje gång SVT väljer lojalitet med aktivister framför sitt lagstadgade uppdrag. Melodifestivalen är bara det senaste exemplet på att public service håller på att utradera sitt existensberättigande.
