MEDIA OCH KULTUR I USA rullas just nu en av de mest omfattande välfärdsbedrägerihärvorna i modern delstatshistoria upp. I centrum står organiserade nätverk med kopplingar till den somaliska diasporan i Minnesota – delstaten där den progressive guvernören Tim Walz gjort politiskt kapital av en generös migrations- och integrationspolitik.
Avslöjandena fick sitt verkliga genombrott först efter att den 23-årige medborgarjournalisten Nick Shirley publicerade ett videoreportage på X, som på mindre än ett dygn nådde över 100 miljoner visningar. Enligt amerikanska åklagare rör det sig om systematiskt missbruk av välfärdsprogram, bland annat genom fejkade daghem och bidragsupplägg, med belopp som i nuläget uppskattas till miljardklassen.
Waltz har tidigare avfärdat bedrägeripåpekanden som främlingsfientlig “sensationalism” och istället haft som uttalad ambition att “öppna upp” Minnesota för fler somalier. Bedrägeriernas omfattning, som bland annat gällt fejkade daghem, beräkna i skrivande stund uppgå till flera miljarder dollar.
DE TRADITIONELLA MEDIER HAR SVIKIT
Att skandalen exploderar tack vare medborgarjournalistik snarare än etablerade redaktioners arbete är knappast en slump. Traditionella medier har av och till bedrivit ljummen rapportering på samma tema under flera års tid, men ingen har gjort det aktivt uppsökande arbete som krävdes för att ge frågan tydlighet och politisk sprängkraft.
De traditionella mediernas försvarare vill gärna vill vifta bort konkurrensen från de nya medierna genom att dumförklara publiken när den inte tar till sig deras egen rapportering. Ett uppenbart exempel på detta är det journalistiska haveriet under migrationskrisen, vars ensidiga hyllningskör krattade manegen för de alternativa mediernas framväxt.
Ett liknande mönster kunde ses i rapporteringen om pakistaniers organiserade sexövergrepp i Storbritannien, där svenska medier länge undvek att nämna förövarnas bakgrund och istället använde svepande begrepp som ”killgäng”. Senare nyhetsinslag från t.ex. Ekot och TT nämnde i förbigående förövarnas bakgrund när de rapporterade om fällande domar mot gärningsmännen, men utöver sådana korta nyhetsuppdateringar var fördjupningen i svenska medier liten.
Skälen till de traditionella mediernas ensidiga bevakning av dessa frågor är sannolikt att man skyggat undan på grund av deras tydligt etniska komponent. Detta gäller i allra högsta grad även rapporteringen om de somaliska bedrägerierna, där Sveriges stora medier under många år istället lyfte fram det somaliska entreprenörsskapet i USA som en förebild.
SVENSKA HYLLNINGAR AV SOMALIER I USA
Till exempel meddelade Aftonbladet 2011 att “Somalierna i USA visar väg till jobb”, och framhöll strukturellt motstånd mot den somaliska gemenskapen som ett centralt problem i Sverige. 2012 frågade SVT Nyheter retoriskt “varför lyckas somalier bättre i USA än i Sverige?” med den underförstådda andemeningen att Sverige borde ge “en större roll åt somaliska serviceorganisationer”. 2015 uppmanade Dagens Nyheters ledarsida Sverige att “följa det somaliska exemplet” för att stävja radikalisering och skapa ett mer inkluderande mångkulturellt samhälle. 2016 trummade Aftonbladet ånyo ut budskapet att “här har integrationen av somalier lyckats” och pekade än en gång på den påstådda amerikansk-somaliska framgångssagan.
Att de traditionella mediernas försvarare nu försöker bortförklara sin ensidiga rapportering genom att dumförklara läsarna är dock varken klädsamt, hederligt eller konstruktivt.
Det är sant att etablerade medier på senare tid nyanserat sin rapportering både om migration, etnifierade våldtäkter och somaliska bedrägerier. Till exempel har Expressen avslöjat somaliska kopplingar till terrororganisationen IS i Örebro och rapporterat om den tidigare rektorn Abdirizak Waberis somaliska förskingringsaffärer.
Att de traditionella mediernas försvarare nu försöker bortförklara sin ensidiga rapportering genom att dumförklara läsarna är dock varken klädsamt, hederligt eller konstruktivt. Journalistikens uppgift är att förklara och begripliggöra världen, så att medborgarna engageras att bilda sig en egen uppfattning i olika frågor.
När en 23-årig medborgarjournalist med en kamera lyckas engagera en global publik i en fråga som etablerade redaktioner haft åratal på sig att granska, då är det inte publiken som har svikit journalistiken. Det är journalistiken som har övergett sitt uppdrag – och lämnat utrymme för andra att ta över.
