ADHD-boomen blottar skolans verkliga problem

KOLUMN Fler och fler föräldrar vill att deras barn genomgår en ADHD-utredning.

Köerna till den offentligt finansierade vården växer, vilket gör att många väljer privata alternativ. Allt för att ge sina barn så goda förutsättningar som möjligt. Men är det verkligen förekomsten av ADHD som ökat, eller är det något annat som ligger bakom efterfrågan?

När det finns en efterfrågan så uppstår en marknad, och den stora efterfrågan på neuropsykiatriska utredningar är tydlig. Enligt en delrapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har vårdgivare som enbart har privat finansiering ökat sin omsättning med 300 procent på sex år.

En perfekt storm

Följdfrågan blir då om antalet ungar med ADHD också har fyrdubblats på sex år. Svaret är nej.

Däremot har vi en perfekt storm där den ena fronten är en skola som fungerar sämre och sämre för allt fler och den andra en ökad förståelse för hur anpassningar, stöd och medicin kan göra att tillvaron i skolan blir lättare och skolresultaten därför bättre. Lägg därtill en minskad stigmatisering av diagnoser och tillstånd, så ser vi i alla fall konturerna av ett orsakssamband.

Problemet är att läroplanen baseras på en likvärdighet som inte finns och ett kompensatoriskt uppdrag som det är omöjligt att klara av.

Likvärdigheten som inte finns

Likvärdigheten faller på sin egen orimlighet eftersom den som någon gång har träffat mer än ett barn i skolåldern förstår att de inte är särskilt lika varandra. Har man dessutom besökt mer än ett riktnummerområde i Sverige så inser man snabbt att det finns många olika förutsättningar för att bedriva skolverksamhet beroende på var i landet skolan, eleverna och lärarna befinner sig.

Vi behöver sluta sikta på likvärdighet och försöka få till en skola där alla elever uppnår grundläggande kunskaper. De som har svårt att ta sig dit ska få det stöd de behöver, och de som kan ta sig längre, snabbare och djupare ska ha möjlighet att göra detta.

Men så fungerar det inte nu, och det kompensatoriska uppdraget misslyckas man med.

Skolverket konstaterar uttryckligen att trots att både staten och huvudmännen har genomfört flera satsningar, delat ut riktade statsbidrag och gett kvalitetsstöd så har skolans likvärdighet och kompensatoriska förmåga inte förbättrats.

När stödet uteblir

Något är alltså fel i grunden, och de som drabbas i första hand är eleverna och i andra hand samhället på alla nivåer. För rätt insats vid rätt tidpunkt är avgörande för om den stökiga pojken ska få ordning på sig själv så att han hamnar i framsätet på polisbilen iförd uniform i stället för i baksätet med handbojor.

Kunskapen om hur man stöttar och guidar dessa barn finns, och enligt skollagen ska alla ha rätt till det, men det kommer sällan på plats innan föräldrarna har en diagnos på papper att vifta med.

Felet på ungarna

Skolan behöver ett nytt kompensatoriskt uppdrag. Den behöver kompensera för årtionden av ideologiskt färgade och verklighetsfientliga upplägg.

Just nu har vi en skola med ett system där fler och fler barn inte klarar av att befinna sig. Att fortsätta blunda för verkligheten och påstå att det är fel på ungarna och inte på systemet börjar röra sig bortom okunskap och närma sig ondska.

Emil Nilsén är frilansande ledarskribent, föreläsare och drivande bakom podden ”Vi måste prata”.