Vågar Centern genomföra sin politik?

KOLUMN Förutsättningarna för den tredje statsministeromröstningen ritades om rejält i fredags när Åkesson visade statsmannamässighet och skapade lite avstånd mellan SD och den sandlåda andra partier fortfarande sitter kvar i.

Åkesson ställer samma retoriska fråga som Elisabeth Thand Ringqvist behöver ställa men där svaret är så självklart att hon förmodligen inte riktigt vågar säga det högt ännu.

Vilken regering tror hon ger bäst förutsättningar för att genomföra så mycket C-politik som möjligt?

Ett nytt politiskt läge

Ulf Kristerssons sonderingsuppdrag är nu förlängt ”några dagar” och centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist gläntar på dörren för att i alla fall börja prata sakpolitik. Det är inte en så liten gläntning för när det gäller sakpolitik är det tämligen klart vilken sida i politiken som går mest i takt med det C sagt sig vilja göra under lång tid.

Men fram tills nu har det varit för mycket fokus på vad man inte vill, vem man inte vill göra det med och vilka som inte får vara med även när de håller med. Det är en barnslig inställning och ett kontraproduktivt förhållningssätt med tydliga inslag av cyniskt väljarförakt.

När man vill få något gjort så fokuserar man inte på vad man inte vill göra. Att jobba exkluderande är som att sätta sig i en taxi och berätta för chauffören var man inte vill hamna och hoppas att man kommer rätt. Eller försöka laga mat där enda hjälpmedlet är en centerpartistisk kokbok där varje recept inleds med: I den här pastasåsen ska du inte blanda i konstgödsel och diesel.

Sakpolitik framför låsningar

Politik handlar om att tro på en idé om hur världen kan förbättras. I praktiken handlar det om att förflytta sig själv och tillvaron små steg i rätt riktning och undvika alltför stora bakslag. I detta har politiken ganska mycket gemensamt med vardagen vi andra, alltså icke riksdagsledamöter, befinner oss i.

Det är en vardag full av konsekvenser som riksdagsledamöter med bihang orsakar. Vissa är bra, andra är dåliga, några är förutsedda och andra är oväntade. Men alla har det gemensamt att de påverkar oss och att de flesta har fullt upp med att dra nytta av det som gynnar och parera det som försämrar.

Folk i allmänhet bryr sig ganska lite om vem som tagit beslutet.

De bryr sig ännu mindre om intentionen varit något annat än utfallet. Vem som eventuellt höll med den som tog beslutet har så liten betydelse för konsekvensmottagaren att det ens går att benämna som försumbart.

Väljarna ser till resultatet

Efter en omröstning där Magdalena Andersson ville bli statsminister men inte blev det fick vi se en andra omröstning där Elisabeth Thand Ringqvist inte ville bli statsminister och fick precis som hon ville.

Nu har Åkesson gett Thand Ringqvist ett utökat manöverutrymme och C blir vågmästare på riktigt. För den politik Centerpartiet säger sig vilja bedriva är inte dålig. Det är bara det att man med sina röda linjer mot V och SD har låst fast sig vid Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

När Thand Ringqvist på sin egen Facebook-sida beskriver vad man tror sig kunna göra för nytta i den där mitten som inte ens de tjugofem C-riksdagsledamöterna längre tror på så är det generellt bra idéer baserade på sunt bondförnuft.

Men det är också tydligt att dessa punkter inte går ihop med varken Vänsterpartiet, där avsaknaden av bra idéer är tydlig, eller Miljöpartiet där sunt bondförnuft är sällsynt och bönder helt saknas.

Centerns bortglömda rötter

En gång i tiden var det självklart för lantbrukare att rösta på Centerpartiet. Det är det inte längre. Folk som äger mer än ett par stövlar och har klappat köttfärsen när den levde har traskat vidare.

Men det finns hopp för Centerpartiet. Det har i partiets historia inte funnits ett bättre tillfälle att genomföra de reformer man gått till val på. Politik är att vilja. Att dra röda linjer är att vägra.

Så frågan är om C vill genomföra sin politik. Är svaret nej så blir följdfrågan vad man ska med ett sådant parti till?

Chansen att återta inflytandet

C står inför ett tufft val och vad man än väljer kommer det att bli en svekdebatt. Då kan man välja att under svekdebatten förverkliga sina idéer och kanske vinna tillbaka några av de där lantbrukare och landsbygdsväljare som slarvades bort av Lööf, Spännar och Federley. För när ljuset från neonskyltarna på Stureplan lockade mer än strålkastarna på åkern, tappade partiets minglande strateger kontakten med Centerns rötter.

Rötterna finns kvar bland ledamöterna där många fortfarande är väl förankrade hos den väljargrupp som en gång utgjorde basen för partiet. Folk vars vardag består av sen sänggång, tidig väckning, tungt arbete, lortiga kläder, nyfödda lamm och dödfödda kalvar. För att det ska bli bra i längden.

Sådana släkter som i generationer bokstavligt talat stått upp till midjan i dynga och överlevt bara för att nu känna hur ryggen får ge sig under tyngden av fönsterkuvert och Brysseltrams.

Sånt kan ett Centerparti med inflytande göra något åt – men inte tillsammans med miljöpartister som bara ställer till det för oss som bor i miljön, maktgalna sossar och vänsterpartister som inte ser skillnad på en traktor och en tröska.

Hur ska de förklara för folk på landsbygden att de tackar nej till att göra allt de sagt sig vilja göra för att det visar sig att Jimmie Åkesson också vill göra det?

Det vill inte de som har rotkontakten kvar och hade statsministeromröstningen varit sluten så hade Kristersson vunnit. Nu finns det möjlighet att genomföra nästan allt det C sagt sig vilja göra.

Det minsta partiledningen kan göra är att tydliggöra att partiets ledamöter får rösta efter eget huvud i den tredje statsministeromröstningen. Det skulle kunna rädda C från att bli lika irrelevant på riksplanet som de blivit på landsbygden.

Emil Nilsén är frilansande ledarskribent, föreläsare och driver podden ”Vi måste prata”.