Desperat kappvändning när S jagar makten

KOLUMN Det brukar skämtsamt sägas att om man vill se åt vilket håll det blåser, ja, då hissar man upp en socialdemokrat i en flaggstång. För Socialdemokraterna har genom åren, med en nästintill skicklig elegans, bytt fot i tunga frågor som migration, kärnkraft och Nato-medlemskapet. Bytena sker inte som subtila skiftningar, utan som hastiga vändningar – och ibland i form av direkta lögner som sker inför öppen ridå.

Fascinerande för en utomstående, självklart för den invigde.

Men hur är det ens möjligt att Socialdemokraterna så skrupelöst kan ändra inställning utan att det verkar beröra dem i ryggen?

Leda eller följa opinionen

En gammal socialdemokratisk partikollega i Borlänge sa en gång att det är viktigt att varje socialdemokrat lär sig förstå när det är läge att ”följa” eller ”leda” opinionen. Att leda opinionen handlade om att ta ansvar för Sverige eller kommunen, att våga sätta ner foten och om att gå emot folkets vilja för att beslutet långsiktigt skulle gynna landet.

Att följa opinionen handlade däremot om att ge folket en seger i frågor där opinionen var stark. I sådana lägen skulle S vara villigt att gå emot sin egen partilinje, för att undvika att få väljarna emot sig. I förlängningen gynnade det partiet.

Det här betraktas, med socialdemokratiska ögon, som en sorts pragmatism, där S visar att det är ett statsbärande parti med förmågan att skapa stabilitet, att åstadkomma kompromisser över partigränserna och att nå breda överenskommelser. En gång i tiden, när S hade en tydlig politik och gedigen samhällsanalys, så fungerade det.

Pragmatism utbytt mot desperation

Men nu har pragmatismen ersatts av desperation. Det som tidigare kallades för att ”följa opinionen” är i själva verket rena kappvändningar som visar att Socialdemokraterna både saknar politik, en tydlig samhällsanalys och att partiet vägrar ta ansvar för konsekvenserna av sina beslut i regeringsställning.

Socialdemokraterna far i stället med osanningar och kan säga sådant som ”vi har alltid varit för en stram migrationspolitik”, trots att Sverige under det socialdemokratiska regeringsinnehavet 2014–2022 tog emot 300 000 asylinvandrare. Och partiledaren Magdalena Andersson helt plötsligt kan låtsas som att partiet alltid varit för kärnkraft.

Makten till varje pris

Hellre än att erkänna sina misstag väljer S att hårdnackat ljuga väljarna rakt upp i ansiktet. Balansen i att följa eller leda opinionen har förvandlats till att ”söka makten och behålla den till vilket pris som helst” med konsekvensen att Socialdemokraterna inte längre står för någonting – och ett parti som inte står för något, faller förr eller senare.

Sofie Wiklund är journalist, moderat politiker och författare till boken ”Från S till M: mitt sidbyte i politiken” (Ekerlids förlag 2026)