Räddar du hunden före barnet?
KOLUMN Vi möts på gångbanan i duggregnet vid fotbollsplanen. Hon, en äldre dam med rullator och en pytteliten hund i flexikoppel. Och jag med tre stökiga jaktlabradorer. Vi har träffats förut, ibland byter vi några ord. Så olika liv men ändå en sådan samhörighet: hunden.
Och jag vet att hon älskar sin lilla lurvpäls högt. Den är förmodligen bland det mest värdefulla hon har i livet.
Gränser mellan liv
Så när en känd person för en tid sedan sa i SVT:s Skavlan att hon skulle rädda sin hund före ett okänt barn kan det därför låta självklart. För vissa. Jag tillhör inte dem, trots att jag älskar mina hundar mer än vad som kanske är nyttigt och har levt med hundar i hela mitt liv.
Det kan ha att göra med att jag är jägare och uppvuxen med djur; min pappa var bonde. För mig har relationen till djur alltid varit självklar och nära men också något mer än bara känsla. Ett ansvar där liv och död är en del av vardagen.
Då går det inte alltid att välja det som känns rätt för stunden. Min relation till mina hundar innehåller också gränser. När din hund blir gammal och för sjuk avlivar du den. Det gör du inte med din morfar. Det är logiskt, rimligt och tur för morfar.
Logik eller känsla
Om det bara handlade om hunden, säg att den höll på att drunkna i en isvak, hade jag hoppat i utan att tveka. Förmodligen riskerat mitt eget liv. Men låg det också ett okänt barn i samma vak hade jag först försökt rädda barnet. För jag tror att vi människor i grunden fungerar så. Det är en del av varför vi har överlevt. Evolutionen.
Och i den stund du säger att du hellre räddar din egen hund före ett okänt barn, vem är det egentligen du försöker rädda? Är det bara hunden? Eller dig själv, din relation till den? För att den är så viktig i ditt liv. Att förlora den gör ont.
Det okända barnet är något annat. En människa utan ansikte och utan plats i din värld.
Det mänskliga ansiktet
Och kanske är det där det avgörs. Du väljer inte mellan hund och barn. Du väljer mellan det som är ditt och det som är rätt. Det är ett obekvämt resonemang. För ingen vill tänka på sig själv som självisk i ett sådant läge.
Men vänd på det: Vad hade du tyckt om ditt barn inte hade överlevt för att någon valde att rädda sin hund?
”De är ändå lika mycket värda”, säger någon. Det skulle i sådana fall också betyda att djur ska ha samma rättigheter. Det har de inte. Vi gör sådana avvägningar mellan djur och människa hela tiden även om vi inte tänker på det. Vi äter kött. Då dör djur. De flesta av oss accepterar att det är så.
Ett oundvikligt val
Hela diskussionen säger dock något om en samhällsutveckling där gränserna mellan människa och djur suddas ut alltmer, åtminstone för vissa. De behöver stanna upp och tänka efter, för det är lätt att välja fel när hjärtat styr.
Madeleine Lewander driver Jägarbloggen.