Starmerfällan väntar Sveriges nästa regering

KOLUMN Det talas om osäkerhet efter valet. Om svåra regeringsförhandlingar, oväntade konstellationer och parlamentariskt drama.

Men egentligen vet vi redan ganska väl vad som kommer att hända.

Först de vida omtalade röda linjerna. Partierna förklarar högtidligt vilka de absolut inte kan samarbeta med. Sedan samtal då de röda linjerna blir vinröda, sedan orange.

Röda linjer bleknar

Plötsligt hörs ”absolut inte” alltmer sällan och ”ansvarstagande” desto oftare. Som genom ett mirakel blir till sist centrala röda linjer semigröna.

När pågående kohandelsperiod är överstökad får vi sannolikt, om Centern inte tänker om, en bräcklig vänsterregering som ingen majoritet efterfrågat men som en kritisk massa i riksdagen kan tolerera.
I stora delar av Europa har regeringsbildning utvecklats till en konst i att hålla vissa partier utanför makten snarare än att formulera konkret hur landet kan förbättras. Resultatet? Kompasslöst, bräckligt, moralistiskt och med urvattnade andefattiga budgetar. Exempel? Team Merz, Team Macron, Team Starmer.

Regeldjungeln fortsätter växa

Likväl idel välbekanta vallöften. Som mindre regelkrångel. Effektivare offentlig sektor. Bättre företagsklimat. Mer jämn och rättvis spelplan.

Ändå växer regeldjungeln, kontrollsystemen och byråkratilagren - samtidigt som konkurrensen försvagas och allt fler marknader domineras av den handfull jättar som är tillräckligt bemedlade för att kunna operera i symbios med förvaltningen.

På så vis har Parkinsons lag utvecklats till de facto regeringsdoktrin i stora delar av Europa. ”Lagen” som stipulerar att utan proaktiv politisk motvikt så kommer myndigheter och starka särintressen alltid att flätas samman och växa.

Team Magdas väg

Det osäkra efter valet är därför inte vad som sker om Team Magda bildar regering. Den offentliga sfären – inklusive särintressena närmast makten – lär fortsätta växa. Varje nytt lager säljs som skydd mot nästa påstådda katastrof.

Går mönstret att bryta? Ja. M, SD, KD, L och C skulle kunna samlas kring en agenda som inte bara handlar om att erbjuda en något långsammare offentlig svulstighetspolitik än vänsterns, utan om att faktiskt på allvar begränsa statens räckvidd. Färre administrativa lager, större ekonomisk frihet, mindre regelkrångel och AI som avskaffar onödig administration i stället för att bara digitalisera den.

En sådan regering skulle kunna börja reversera decennier av smygbyråkratisering. I princip redan imorgon.

Centerns avgörande roll

Dessvärre tycks Centern och Elisabeth Thand Ringqvist fast beslutna att hjälpa fram en regering vars starkaste sammanhållande idé är just vilka som ska hållas borta från makten. Sverige sys därmed in i ännu en europeisk nothingness-regering: mycket prat, liten verkstad och en statsförvaltning som i praktiken håller i taktpinnen och fortsätter att svälla medan regeringspartierna tvingas låtsas som att de fortfarande dirigerar orkestern. På så vis bli Centern, närapå garanterat, stödhjul åt den förvaltningsmodell partiet säger sig vilja reformera.

Som regeringarna Merz, Macron och Starmer alltså. Samtliga framvuxna ur Project Fear och fagra löften, inte minst om att företräda den moraliskt anständiga sidan. Sedan följer det välbekanta antiklimaxet: frapperande lite från politiskt håll som faktiskt förbättrar samhället. ”Merz-Macron-Starmerfällan” alltså. Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Det mesta talar för att Sveriges nästa regering blir av samma skrot och korn. De verkliga förbättringarna lär därmed emanera från gräsrötterna - från människor från verklighetens fält som i både offentlig och privat sektor får saker att faktiskt fungera. Trots, snarare än tack vare, politikerkastens charader.

Osäkert? Bara för den som litar mer på officiella PR-berättelser än på mönstret framför egna ögon.

Mark Brolin är geostrateg, rådgivare och skribent.