Förr var arbetarrörelsens självklara ståndpunkt att jobb utgör grunden för självständighet, värdighet och samhällsgemenskap. I dag tycks man snarare vara misstänksam mot arbete. Fackförbund har gjort sitt bästa för att både driva frågan om arbetstidsförkortning i förhandlingar och tvinga upp den på politisk nivå. Rätten till arbete har förbytts i en rätt att slippa arbeta.
Varför vill fackföreningar tvinga människor att arbeta mindre? Varför betraktas ambitioner som något som måste hållas tillbaka?
Dramatiskt könsgap
Historiskt var arbetstidsförkortning ett svar på fysisk utslitning i industrierna. Nuförtiden gäller kraven i hög grad tjänste- och välfärdsyrken, där problemet sällan är för långa arbetsdagar, utan bristande ledarskap, organisation och ansvarsfördelning.
SOM-institutets mätning av stödet för sex timmars arbetsdag visar vart opinionen är på väg. Särskilt unga kvinnor är positiva, medan unga män är betydligt mer skeptiska. Könsgapet i gruppen är dramatiskt – 61 % av kvinnorna önskar 6 timmars arbetsdag mot endast 39 % av männen.
Kvinnodominerade förbund är också de som hårdast driver frågan. Akademikerförbundet SSR, Vision och Kommunal vill ha 30 timmars arbetsvecka. utöver en övervikt kvinnor har Gemensamt för dessa, förutom en övervikt kvinnor, är offentlig sektor. Hos vissa medlemmar och förtroendevalda finns en stark övertygelse om att generell arbetstidsförkortning är eftersträvansvärt, något som går stick i stäv med industrins märke. Där har nämligen individuella arbetstidskonton drivits fram.
Det verkar alltså som om kvinnor och kvinnodominerade fackförbund vill jobba mindre, medan mer manligt dominerade förbund nöjer sig med ett val där den enskilde kan välja mellan pengar och ledighet. Här finns ett för fackförbunden mycket känsligt ämne: Kanske vill kvinnor helt enkelt satsa mindre på lönearbete? Saken kan knappast vädras inom fackföreningsrörelsen utan att svetten börjar rinna.
Varför tycker facken att vi ska arbeta mindre. Kanske har de själva tappat tron på arbete som något positivt och utvecklande?
Men om individuella arbetstidskonton blir standard på arbetsmarknaden får vi svar på hur män och kvinnor prioriterar. Gissningvis kommer kvinnor ta ut mer ledighet och män prioritera jobb och pengar. Därefter kommer fackförbunden lägga stora resurser på att försöka motverka utfallet.
Det är denna omständighet som för vissa gör 30-timmarskravet så lockande. Det är inte ett erbjudande utan ett tvång. Den som vill bygga karriär, ta extra ansvar eller helt enkelt arbeta mer för högre lön möts av ett system som säger nej. Facken gör anspråk på att definiera det goda livet, oavsett individens mål och livsval.
Ett annan bärande faktor är viljan att motverka kopplingen mellan arbete och lön. Den som arbetar mindre ska inte behöva förlora pengar relativt en annan arbetstagare. Men varför ska någon i så fall arbeta mer? Varför tycker facken att vi ska arbeta mindre. Kanske har de själva tappat tron på arbete som något positivt och utvecklande? Deras världsbild har som sagt förändrats. Från att försvara rätten att arbeta har de börjat begränsa den. Och i den processen riskerar de att förlora de människor som fortfarande tror på arbete, ansvar och lön för mödan.
Kanske är hårt arbete positivt
Socialdemokraterna har givit politiskt understöd till denna utveckling. Annika Strandhäll har som en av områdets tydligaste röster argumenterat för arbetstidsförkortning som framtidsreform. Det är knappast en slump att hon en gång var ordförande för fackförbundet Vision.
Ändå är det mest troligt att Socialdemokraterna tystar ner den känsliga debatten till efter valet. Inte minst då partiets lokalpolitiker inser att de får svårt att lösa sina verksamheters behov. Men till nästa stora avtalsrörelse återkommer spörsmålet. Om facken står enade i att alla på svensk arbetsmarknad ska kunna välja ledighet framför penningar, hur sura ska de inte bli inför upptäckten att kvinnor i huvudsak väljer det första och män det sistnämnda?
Kanske råder ett grundläggande fel i fackens övergripande syn på arbete. Kanske är hårt arbete något positivt som bör belönas. Kanske gör det heller inget om vissa vill arbeta mindre och att detta medför en kostnad som måste bäras av den enskilde. Eller genom att man i familjen enas om att en jobbar mer och en annan är mer hemma.
Hur ska ett land som Sverige stå ut med sådan frihet? Det är nog enklare för facken och Socialdemokraterna att påtvinga alla 30-timmarsvecka. Då slipper vi individuella val som stör systemet.
Carl Eos
Carl Eos är senior fellow på tankesmedjan Oikos och författare.
