Det nya medielandskapet är här – och det är därför journalisterna är arga på Carl-Oskar Bohlin

Svenska Dagbladets kulturskribent Anders Q Björkman skriver i en lång artikel på tidningens kultursidor om det svenska flygvapnets 100-årsfirande, som han menar präglas av aggressivitet och okunskap. Allra mest obehaglig är civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin som håller tal framför Carl Milles flygarmonument vid Karlaplan – en bronsörn rest till påminnelse av de svenska flygpionjärerna. Anders Q Björkman ser inget storslaget med ett litet land med en stolt flygvapenhistoria. Han ser istället fascism, nazism och Benito Mussolini. Genom sin text om örnstatyn vill Anders Q Björkmans smeta ner Carl Oskar Bohlin med just dessa ideologier. Det är förmodligen hans enda syfte med en i övrigt plågsamt innehållslös artikel.

Skälet till att texten uppmärksammas är att Carl-Oskar Bohlin inte låter sig bli ideologiskt nedkladdad av en kulturskribent med dålig kunskap om heraldik. Civilförsvarsministern spelar istället in en egen film där han berättar att bronsörnen vid Karlaplan är en symbol för alla de som offrat sina liv för flyget. Han konstaterar det många redan vet – örnen finns i Tysklands riksvapen, tillika i Amerikas. Man skulle kunna lägga till många fler länder som har örnen i sina riksvapen eller på sina flaggor. Polen har örnen i riksvapnet. Mexiko har en örn i sin flagga så även Albanien och Egypten. Inom kristendomen symboliserar örnen upphöjdhet och förknippas med evangelisten Johannes. Tillsammans med Lejonet är örnen en av de allra vanligaste symbolerna för mod, styrka och makt.

Att flygvapnet valde Karlaplan och en staty föreställande en örn som bakgrund till civilförsvarsministerns tal för att hedra de 955 flygare som gett sina liv i tjänsten för vår fred och frihet, har alltså absolut ingenting med fascism att göra – snarare tvärtom.

Förlorat åsiktsmonopol

Under decennier har traditionella medier haft ett absolut informationsmonopol i det offentliga rummet. De har kunnat vinkla, snuttifiera och sätta agendan helt utan motstånd. Det går inte längre. Carl-Oskar Bohlin, som den civilförsvarsminister han är, är en av de absolut skickligaste på att blottlägga felaktigheter, svepande anklagelser med obefintlig substans eller bara ren och skär okunnighet i journalisters texter och uttalanden.

Detta gör många upprörda, som Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson, som under en debatt i Almedalen hävdade att Bohlins publiceringar av fullständiga, oklippta intervjuer ”göder en mediefientlig rörelse”.

Varför det skulle vara ett hot mot demokratin att medborgarna får tillgång till ett ocensurerat material i sin helhet, istället för att tvingas nöja sig med mediernas hårdvinklade och snuttifierade versioner, kunde Olsson dock inte förklara – eftersom det helt enkelt inte finns några argument för detta. I själva verket handlar missnöjet om att de traditionella journalisterna ser sin oinskränkta agendasättande makt glida dem ur händerna.

Det som nu sker är ett tektoniskt skifte. Förtroendet för traditionella medier sjunker, och det är inte på grund av att enstaka modiga politiker pekar på bristerna – utan på grund av medierna själva.

Carl-Oskar Bohlin representerar ett nytt medielandskap där agendasättande journalister, okunniga kulturskribenter och hårdvinklande nyhetsredaktioner inte längre får sitta oemotsagda och diktera det offentliga samtalet. Deras missnöje har ingenting med “oro för demokratin” att göra.

De är arga för att de själva inte längre får bestämma hur verkligheten beskrivs.

Marie Söderqvist och Henrik Jönsson