Empati är fint men farligt utan förnuft

Empati.

Finns det något finare än människans förmåga att visa osjälvisk medkänsla och brinnande engagemang för vår nästa? En känsla som på riktigt manifesterar principen om alla människors lika värde – godhetens själva essens.

Eller?

För snart tio år sedan uppfyllde den nederländske ambulansföraren Kees Veldboer en obotligt sjuk, före detta sjömans sista önskan att få se hamnen och havet en sista gång. Det blev startskottet för organisationen Stichting Ambulance Wens, som med hjälp av donationer och 350 volontärer nu hunnit uppfylla mer än 25.000 sista önskningar från människor som inte själva har förmågan att ta sig till den plats eller händelse som betyder så mycket för dem.

Att kunna närvara vid ett barnbarns bröllop. Att få återse sitt gamla hem en sista gång. Att se Vincent van Goghs brinnande färger på hans museum i Amsterdam.

Vid något tillfälle delade jag en artikel om det här på Facebook. Flera lajkade, men en kritikerkollega blev provocerad. Exakt hur hon formulerade sig har jag glömt, men poängen var att verksamheten enligt henne var uttryck för någon form av nationalistisk egoism, eftersom den inte i första hand riktade sig till de människor hon själv ömmade för: utomeuropeiska flyktingar.

Hennes reaktion var bisarr, tyckte jag då. Men också typisk, har jag insett, för hur empati fungerar i verkligheten. Att den är selektiv.

Empatin är selektiv

Strax efter flyktingkrisen gav den amerikanske psykologen Paul Bloom ut boken ”Against Empathy: The Case for Rational Compassion” där han på empirisk grund visar att empatiska känslor är både partiska och lätt vänds till sin motsats när den grupp man själv känner med hotas av en annan grupp. Det senare har vi sett många exempel på – bland annat efter Expressens partiledardebatt, där Simona Mohamsson bar en liten davidsstjärna runt halsen för att visa sitt stöd för de svenska judar som inte vågar göra detta själva, offentligt.

Hatstormen lät inte vänta på sig. ”Må hon brännas”, hoppades en statsvetare som arbetat med Malmös plan mot islamofobi, medan socialdemokraten Annika Strandhäll dömde ut Mohamssons smycke som ”teater” och ansåg att hon i stället borde markerat mot den kontroversielle, israeliske ministern Ben Gvir.

Nu hotas visserligen inte palestinier i vare sig Gaza eller Sverige av svenska judar, men att visa omsorg om en grupp vars medlemmar kan misstänkas för kopplingar till Israel är bevisligen nog för att väcka indignation hos ledande socialdemokrater.

Enligt Paul Bloom reserverar vi i regel vår empati för dem som liknar oss själva. Men när politik och ideologi kommer in i bilden blir det lite mer komplicerat. Pyromanen i exemplet ovan är visserligen av palestinsk härkomst men för Strandhäll måste valet av empati-objekt handla om något annat. Kanske en attraktiv väljargrupp, flerfaldigt större än den svensk-judiska? Men det är inte bara för muslimer med bakgrund i mellanöstern som just palestinska liv blivit det främsta föremålet för empati de senaste åren. Massmedias ensidiga sätt att rapportera om kriget i Gaza har nästan uteslutande handlat om att vädja till publikens empati med civila offer på den palestinska sidan, vilket enligt den empatiska logiken – att omsorg om den sidan ena föder avsky för den andra – säkerligen bidragit till den dramatiska ökningen av antisemitiska hatbrott efter oktober 2023.

Den hösten minns jag att Ekot gjorde ett ”paket” med intervjuer där anhöriga till palestinska barn som dödats fick berätta om barnen och hur de dött. På Sveriges Radios sajt kompletterades intervjuerna med bilder på glada, levande barn – i brutal kontrast till de ofta vedervärdiga redogörelserna för deras död. Eftersom jag jobbade ganska nära Ekot då så mejlade jag en av reportrarna och frågade när de tänkte publicera ett motsvarande paket med de israeliska barn som mördades den 7 oktober? Jag har fick aldrig något svar.

Den briljante, israeliske journalisten Haviv Rettig Gur har redogjort för hur den Qatariska regimens nyhetstjänst Al-Jazeera konsekvent ställer den lilla människan i centrum i all rapportering om palestinier, medan den israeliska sidan lika konsekvent representeras av abstrakta och obehagliga begrepp som ockupation och blockad. Känns det igen? Så får man propaganda att framstå som opartisk rapportering.

När empatin blir politik

Att vi lättare känner empati med dem som liknar oss har att göra med känslans evolutionära roll. Människan är ett flockdjur och en känsla som motiverar henne att värna om sina närmaste leder till stora fördelar för gruppen. Men när empatin i stället reserveras för de som massmedia och kulturliv pekat ut som särskilt skyddsvärda kan den lika gärna få motsatt verkan, som den libanesisk-kanadensiske psykologen Gad Saad visar i sin bok ”Suicidal empati – god till varje pris” (2026).

Ett aktuellt exempel är Vänsterpartiets samröre med Palestinska riksförbundet, en diffus organisation som av allt att döma är en direkt förlängning av palestinska myndigheten på Västbanken. Uppståndelsen kring de kärleksbrev Vänsterpartiet på deras uppmaning skrivit till dömda, palestinska terrorister i israeliska fängelser har, av opinionsmätningarna att döma, bara varit bra för V. Men att samma organisation genom V får tillgång till riksdagens lokaler och kanske, efter valet, också en kanal rakt in i Sveriges regering borde stämma till eftertanke.

Med tanke på hur viktig empatin blivit i den politiska debatten är det intressant hur nytt begreppet är i sin moderna skepnad. Det dyker upp i slutet av 1800-talet och då först inom konstfilosofin – för att beskriva vårt sätt att leva oss in i konstverk av olika slag. Sedan plockas det upp av psykologer och filosofer, som tillämpar det på relationen mellan människor, för att efter Andra världskriget få sitt breda, populärkulturella genombrott.

Det här kan man läsa om i Daniel Boqvists bok ”Bedrägligast av allt är hjärtat – en idéhistorisk uppgörelse med empatin som norm” (2026). I efterkrigstidens USA blir empathy ordet på allas läppar och får representera ett hopp om en ljusare framtid efter Hiroshima och Auschwitz. Först nu börjar empatisk uppfattas som en personlig egenskap som i princip blir liktydig med ”god”, och som (felaktigt) anses utgöra ett verkningsfullt vaccin mot avhumaniseringen av andra.

Känslan som verktyg

Ett kapitel i boken ägnas ”empatins digitala pervertering” och handlar om hur medkänslan förvandlas till en slags känslomässig fast food i de sociala medieflödena. Där kan man svajpa från en upprörande orättvisa till en annan och blixtsnabbt svara med en lämplig emoji för att redovisa sitt engagemang. För eftertanke och ambivalens är utrymmet däremot begränsat – tvärtom kan nyanserad argumentation straffa sig hårt i kommentarsfälten.

Känslan premieras, tanken motarbetas. Så blir vi lätta att manipulera. Men västerländska tänkare har allt sedan antiken framhållit betydelsen av att balansera medkänsla med förnuft och urskiljning. Det är på den balansen våra samhällens framgång vilar, och det finns ingenting kallhamrat med det. Det är trots allt just här, i Europa, som en obotligt sjuk människa faktiskt kan värderas så högt att det bildas organisationer för att hennes sista önskan ska kunna uppfyllas.

Så om du tänker låta din empati avgöra hur du röstar, gör det med förnuft.

Mårten Arndtzén är kulturredaktör på 100%.