Moderna museets nya chef utmanar inte

Jaha.

Så skulle jag vilja sammanfatta min reaktion på regeringens val av ny överintendent på nya Moderna museet.

Genomslag i samhället

Hon presenterades i dag på Rosenbad inför ett tiotal journalister. Den nye styrelseordföranden Lars Strannegård vädrade sina förhoppningar på att den nya myndigheten – där ArkDes och Statens konstråd också ingår – ska borga för relevans och ”ännu större genomslag i samhället”.

Sen sa Tone Hansen, som hon heter, att det kändes ”som att komma hem”.

Genusbalans och urfolksperspektiv

Det kan jag förstå. För det förändringsarbete hon drev på sin förra arbetsplats, Heine Onstad kunstsenter, är rätt likt det som hände på Moderna museet under samma period, eller strax innan. Som att rätta till den bristande genusbalansen i museisamlingarna genom att köpa konst av kvinnor. Eller satsa på ”urfolksperspektiv”, vilket på våra breddgrader betyder samisk konst.

Inte nödvändigtvis något fel i det. Men i dag känns det ungefär lika nytänkande som att regeringen väljer ännu en skandinavisk kvinna i yngre medelåldern till konstchef. Som Dagens Nyheter kunde visa härom året leds en förkrossande majoritet av Sveriges konstinstitutioner nu av kvinnor (20 av 23). På tal om jämställdhet.

En enda myndighet

Varför ska man bry sig? För att vi för första gången sedan 1937 har en enda myndighet för det aktuella konstlivet i Sverige. Den makt över det livet som den nya myndigheten får är betydande, och vi vet fortfarande ingenting om hur det ska se ut på det nya Moderna – nedanför styrelse och överintendent.

På sin nuvarande arbetsplats – det nya Munchmuseet i Oslo – har Hansen fått hantera kritik för att hennes ledningsgrupp saknade konsthistorisk kunskap. Det rättade hon till genom att tillsätta en ny avdelningschef med den efterfrågade kompetensen, men först efter debatt.

Mer postkolonial teori och mångfaldstänk?

Det som nog, mer än något annat, kommer att sätta tonen på Tones Moderna är de chefer hon utser närmast under sig själv. Blir det personer med skinn på näsan och integritet, som vågar öppna kolossen på Skeppsholmen för sådant som kan besvära den välartade medelklasspubliken lite – eller blir det duktiga flickor och pojkar skolade i samma postkoloniala teori och mångfaldstänk som präglat museisektorn under hela 2000-talet? Som kan snacka snacket om samhällsrelevans, medan de fortsätter att skrädda sin institution efter den progressiva elitens värderingar.

Tone Hansen är ingen katastrof. Hon är erkänt duktig och välmeriterad. Dessutom är hon själv konstnär från början, och säger sig vilja stärka konstnärernas position, vilket vore både sympatiskt och i linje med Moderna museets stolta 1900-talshistoria. Men hennes namn signalerar ingen större förändring.

Stabilitet i oroliga tider

Kanske är det just vad man vill ha, nu när så mycket ska förändras ändå? En önskan om stabilitet i oroliga tider.

Men är det inte sådant som får folk rösta på Socialdemokraterna?

Mårten Arndtzén är konstkritiker och kulturjournalist.