Milles örn är snarare tragisk än fascistisk

En staty har hamnat i hetluften igen. De gör det ibland, i regel när de kan misstänkas för en eller annan form av bristande vandel. Nu gäller det Carl Milles flygarmonument på Karlaplan i Stockholm, som tillsammans med en minister och uniformerad militär gjort Svenska Dagbladets fackboksredaktör Anders Q Björkman betänksam: Mussolini skulle ha varit avundsjuk, föreställer han sig.

Nu är det förstås svårt att undvika både uniformer och ministrar när flygvapnet ska jubileras – vilket var syftet med Carl-Oskar Bohlins framträdande nedanför monumentet i onsdags. Återstår skulpturen. Och dess upphovsman förstås: Att Milles beundrade både Hitler och Mussolini vet vi, liksom att både Milles och Italiens fascister beundrade den romerska antiken, där örnen nyttjades flitigt som militär symbol och ytterst representerade gudarnas överhuvud Jupiter.

Som Johan Romin påpekat i Fokus var Milles redan klar med sin örn när NSDAP adopterade fågeln 1927. Men det spelar ingen roll: lägger man till ovanstående faktorer och nästan ett sekel av amerikansk populärkultur, i vilken den tyska örnen representerar den yttersta ondskan, så är saken klar för de flesta.

Myten bakom monumentet

Det kan ändå vara värt att påminna om processen bakom statyn. För den var komplicerad, som processer kring offentlig konst ofta blir. Beställaren, Svenska Aeronautiska Sällskapet, hade fattat tycke för Millesskulpturen ”Vingarna” från 1908. Den utgår från den antika myten om Ganymedes, en underskön yngling som kidnappades av en örn och fördes till Olympen för att tjäna som Zeus sommelier.

Som myter plägar göra har den tolkats på olika sätt, men kanske främst på följande två: 1) som en berättelse om andlig upphöjelse – vilket troligen var den tolkning som både Milles och senare beställaren hade i åtanke. Och 2) som en lätt förklädd historia om homoerotisk passion, traderad i filosofin sedan Platon och i konsten åtminstone sedan renässansen. Med hans intresse för antiken verkar det osannolikt att Milles skulle ha varit omedveten om den senare traditionen. I ”Vingarna” har han inte heller gjort något för att distansera sig från den, tvärtom. Mötet mellan man och örn liknar mer en omfamning än en strid.

Men året före aeronautiska sällskapets beställning, i september 1916, hade filmen ”Vingarne” av Mauritz Stiller haft premiär. Den var direkt inspirerad av Milles skulptur, handlar om en skulptör som förälskar sig i en vacker, manlig modell – och brukar räknas som historiens första kända gayfilm. Det kan möjligen ha bidragit till Milles ovilja att göra en ny version av ”Vingarna”, som beställaren önskade. Att Stiller var jude gjorde knappast saken bättre i Milles ögon.

En tung kompromiss

Det skulle dröja ett decennium och krävas ett flertal nya utkast innan beställare och konstnär kunde enas om den skulptur som står på Karlaplan i dag. Den är alltså en kompromiss, och vad örnen beträffar inte vidare lyckad. Jämför gärna med valfri Millesskulptur i det offentliga rummet: hans figurer kännetecknas genomgående av att de upphäver tyngdlagen, att de trots den tunga bronsen ser ut att kunna ta till väders och sväva i väg vilken sekund som helst.

Ganymedes kan, åtminstone i mytens asexuella tolkning, stå som symbol för Milles hela strävan som konstnär: andlig upphöjelse genom plastisk frigörelse från det jordiska. Att örnen på Karlaplan är ett misslyckande i förhållande till den ambitionen är plågsamt uppenbart. Meningen är, om jag förstått saken rätt, att den ska se ut att vara i färd med att ta till flykten, men mitt intryck är snarast det motsatta. Den ser tung och trött ut, och inte undra på det efter tio års parlamenterande med en grinig beställare.

Det betyder, å andra sidan, att man knappast kan beskylla den för att spegla skulptörens ideologiska förvillelser i någon större utsträckning. Om den uttrycker något är det snarare sin tid. För den som letar lite är det inga som helst problem att hitta uttryck för bristande vandel i det offentliga rummet – eftersom det i så hög grad pryds av konstprodukter från tider med, i våra ögon, sämre vandel än vår.

Kultursidans enkla utväg

Carl Milles var konstnär, och som sådan utrustad med betydligt starkare fantasi än politiskt omdöme. Kan hans strävan att upphäva tyngdlagen hänga ihop med det? Att han helt enkelt var lite uppe i det blå? Kanske. Men i så fall måste vi ju diskutera konst: estetiken, uttrycket i skulpturerna. Något man brukade ägna sig åt på kultursidor och emellanåt gör än i dag – men alltmer sällan. I gengäld får vi snabbskrivna clickbaittexter som Anders Q Björkmans senaste. Det lönar sig bättre.

Rakt igenom uselt är Milles flygarmonument inte. Betraktar man postamentet som örnen sitter på som en ren sockel så framstår det som klart överdimensionerat. Det beror på att örnen egentligen är en sorts garnityr, som rosen på en tårta. Det viktiga finns under dess vingar: reliefer som bland annat föreställer en annan antik myt med en helt annan, närmast motsatt innebörd än Ganymedes. Nämligen Ikaros, han som flög för nära solen och fick plikta med livet. Det är ju för de svenskar som gav sina liv för flygets utveckling som monumentet är rest. I den meningen är det både vackert och tragiskt.

Inuti postamentet finns ett rum där postuma medaljer till omkomna flygare skulle placeras. Även det en vacker tanke, som emellertid kom bort i processen och – som det så ofta blir med sådana här saker – aldrig realiserades.

Mårten Arndtzén