The Odyssey lär oss varför civilisationer faller

Att filmatisera Odysséen är ett våghalsigt projekt.

Homeros epos är nästan 3 000 år gammalt, fullt av sidospår och löst sammanfogade äventyr. Berättelsen rör sig mellan krig och hemkomst, människor och gudar, dåtid och nutid. Den rymmer hjältemod, familj, hämnd, frestelser och öde. Det hade lätt kunnat bli tre timmar av spektakulära monster utan riktning.

Christopher Nolans stora bedrift är att han hittar en idé som håller samman allt. Han gör Zeus lag – den oskrivna regeln mellan främlingar – till filmens moraliska ryggrad, den röda tråd som binder samman kriget, hemresan och sönderfallet på Ithaka.

Det väldiga eposet

Odysseus har tillbringat tio år i kriget mot Troja. Det är hans list som till slut avgör det. Grekerna låtsas segla därifrån och lämnar efter sig en väldig trähäst, skenbart som en helig gåva. Trojanerna för in den genom stadens murar. När natten kommer kliver Odysseus och hans soldater ur hästen, öppnar stadsportarna och släpper in den väntande armén.

Men segern blir bara början på berättelsen. Hemresan till Ithaka, som borde ha tagit några veckor, varar i ytterligare tio år.

Som så ofta hos Nolan berättas historien inte rakt och kronologiskt. I stället följer filmen tre förlopp som gradvis vävs samman: kriget i Troja, Odysseus äventyrliga hemresa och hovet på Ithaka, där hans hustru Penelope och sonen Telemachos väntar utan att veta om han fortfarande lever.

Det är komplext utan att bli rörigt. De tre berättelserna kastar ljus över varandra och möts i ett skickligt uppbyggt crescendo.

Hjälten som ljuger

Odysseus är inte den starkaste av de grekiska krigarna. Hans främsta vapen är intelligensen.

Han förser sina män med bivax för att de ska kunna stå emot sirenernas sång. Han ser igenom Kirkes försök att förvandla honom till ett djur och räddar sina män ur cyklopens grotta. Men samma egenskaper som gör Odysseus framgångsrik gör honom också farlig. Han är modig och strategisk, men också lögnaktig, manipulativ och hämndlysten.

Nolan gör honom mer barmhärtig och samvetsplågad än Homeros råare hjälte. Han avstår från att håna cyklopen när skeppen lämnar ön och skonar de friare som ger upp under uppgörelsen på Ithaka.

Ändå är han ingen fläckfri hjälte. När han och hans män redan har lämnat cyklopens grotta väljer han att skjuta den sovande jätten i ögat. Det är en onödig våldshandling, driven mindre av överlevnad än av vrede och stolthet. Cyklopen visar sig vara Poseidons son, och besättningen blir övertygad om att Odysseus har dragit havsgudens vrede över dem.

Han vill vara bättre än den värld han färdas genom. Samtidigt bär han själv på det våld som hotar den.

Zeus lag

Det som håller samman världen i Nolans The Odyssey är inte kungar eller arméer, utan en oskriven lag mellan främlingar.

Grekerna kallade den xenia. I filmen får den namnet Zeus lag.

Värden ska erbjuda den främmande mat, skydd och vila. Gästen får i sin tur inte missbruka värdens generositet. Eftersom främlingen kan vara en förklädd gud står Zeus själv som garant för överenskommelsen.

Det är mer än bara gästfrihet. Det är en oskriven regel som gör det möjligt att möta en okänd människa utan att behandla honom som en fiende.

Filmen låter sina gestalter gång på gång bedömas utifrån hur de förhåller sig till denna lag.

Cyklopen är den barbariske värden. När Odysseus och hans män kommer in i hans grotta ger han dem inte mat eller skydd. Han stänger in dem, tar dem till fånga och äter flera av dem levande. Hans barbari består inte bara i hans kropp eller råstyrka, utan i att han bryter mot den norm som skulle ha skyddat gästen.

På Ithaka finner vi den motsatta överträdelsen. De många friarna tas emot som gäster i Odysseus hem. Där äter de hans mat, dricker hans vin och förbrukar hans rikedomar medan de försöker förmå Penelope att välja en av dem. Samtidigt planerar de att mörda Telemachos.

Cyklopen missbrukar värdens makt över gästen. Friarna missbrukar gästens tillgång till värdens hem.

När tillit blir ett vapen

Den största överträdelsen begås ändå av Odysseus själv.

I Nolans tolkning är den trojanska hästen inte bara hans största triumf. Den är också hans största övertramp.

Trojanerna tar emot hästen som en helig fredsgåva och för den genom murarna och in i sitt hem. Odysseus plan fungerar därför att de fortfarande tror att en gåva kan vara fredad från bedrägeri.

Han gör deras anständighet till deras svaghet.

Cyklopen och friarna bryter mot Zeus lag för egen vinning. Odysseus gör något ännu mer förödande: han förvandlar själva lydnaden inför lagen till en militär nackdel.

I filmens slut beskriver Odysseus själv hästen som ett bedrägeri som bröt Zeus lag. Trojas fall blir början på en större moralisk upplösning. När en helig gåva visar sig innehålla en armé blir det svårare att lita på nästa gåva.

Odysseus största triumf underminerar tilliten mellan främlingar. Den man som längtar hem har själv varit med om att förstöra en del av den moraliska ordning som skulle kunna föra honom dit.

Hemresan blir därmed mer än Poseidons straff. Den blir berättelsens moraliska logik.

Civilisationens grund

Här blir Homeros uråldriga berättelse obehagligt samtida.

Civilisation består inte bara av murar, lagar och beväpnade män. Den vilar också på förväntningar som sällan behöver uttalas: att ett löfte ska hållas, att en gåva verkligen är en gåva och att den som tas emot i ett hem inte ska plundra det.

Sådana normer gör det möjligt att resa, handla och samarbeta med människor utanför den egna familjen och stammen. De minskar behovet av kontroll och våld.

Men tillit är inte detsamma som godtrogenhet. Den kan bara bestå när människor också gör sig värda att lita på.

Barbaren är därför inte nödvändigtvis den främmande. Barbaren är den som ser en annan människas anständighet som en svaghet att utnyttja.

Gjord för bioduken

Allt detta hade kunnat bli tungt och övertydligt. Men The Odyssey är framför allt ett skickligt och medryckande äventyr.

Filmen är närmare tre timmar lång, men berättelsen står sällan stilla. Nolan litar på att publiken kan följa tidslinjerna och låter delarna gradvis falla på plats.

Fotot är storslaget. Havet blir både en fysisk miljö och ett tillstånd: oöverskådligt, hotfullt och likgiltigt inför människans planer. Det här är en film som vinner på att ses i en stor biosalong, där bilderna kan sluka åskådaren och Odysseus framstår som liten inför naturen, gudarna och följderna av sina egna beslut.

Svenske Ludwig Göranssons musik växlar mellan det monumentala och det suggestiva och driver berättelsen framåt utan att kväva bilderna. Skådespelarna är genomgående starka, även om den stjärnspäckade rollistan ibland gör det svårare att helt försvinna in i den homeriska världen.

Nolan gör sin egen tolkning, men han behandlar Homeros kärna med respekt. De ikoniska äventyren finns där. Än viktigare är att deras moraliska konflikter görs levande.

The Odyssey är årets stora filmupplevelse på bio. Men dess verkliga styrka ligger inte i monstren, stjärnorna eller de väldiga bilderna, utan i Nolans förmåga att hitta en sammanhängande idé i ett av världslitteraturens mest vidsträckta verk.

Nästan tre tusen år efter Homeros är frågan fortfarande densamma: Hur kan människor som möts som främlingar leva tillsammans utan att världen faller tillbaka i våld?

Civilisationen börjar när människor avstår från att utnyttja den andres tillit.