Det största hotet är den fria muslimen

KOLUMN Sekularismen i våra förorter tystnar inte av sig själv. Den kvävs under tyngden av generösa föreningsbidrag, identitetspolitiska skygglappar och en medial jakt på ”representation” som nästan alltid slutar med att man räcker mikrofonen till en imam. Under decennier har det svenska storsamhället betraktat förorten som en religiös monolit, där den mest högljudda och konservativa rösten automatiskt blir folkviljans tolk. Det kallas inkludering, men i praktiken är det en strukturell undanträngning av den tysta, sekulära majoriteten.

Detta maktspel är möjligt tack vare en ohelig allians där både vänstern och islamisterna har allt att vinna på att individen förblir osynlig. Den ena vill organisera gruppen, den andra vill kontrollera den, men ingen av dem tjänar på människor som vägrar låta sig reduceras till en religiös identitet.

En gemensam dramaturgi

När den sekulära, fria människan kliver fram och säger ”ni talar inte för mig”, spricker nämligen hela berättelsen.

Det finns inget som provocerar den svenska vänstern mer än människor med rötter i muslimska miljöer som vägrar spela rollen som det eviga offret. Så länge invandraren kan beskrivas som strukturellt krossad och maktlös fungerar den identitetspolitiska dramaturgin. Här möts de i ett gemensamt intresse: behovet av det kontrollerade kollektivet.

Medan islamisten vill disciplinera gruppen, vill vänstern administrera den. Båda lever på idén om ett konstant lidande och båda hotas av samma figur: den fria människan som äger sitt eget öde. När sekulära röster vägrar underordna sig religiös disciplin, då dör den marxistiska sagovärld som kräver att vi stannar i utanförskapet för att vänstern ska kunna spela frälsare.

Reducerad till ett glåpord

Det är därför den sekulära kvinnan som vägrar religiös kontroll blir så besvärande. Det är därför mannen från förorten som försvarar individuell frihet så snabbt ska stämplas som ”husblatte”, förrädare eller nyttig idiot. Dessa epitet är inte bara glåpord; de är verktyg för att upprätthålla en politisk essentialism där din hudfärg förväntas diktera din ideologi. De påminner om det som varken vänstern eller islamisterna vill erkänna: att det går att ha rötter i Mellanöstern och samtidigt avsky kollektivism.

Problemet är inte att sekulära människor saknas i förorten. Problemet är att de görs statistiskt osynliga. Bristen på omfattande svensk statistik som mäter sekularism i dessa områden är i sig talande – man mäter hellre religiös anslutning än den individuella viljan till frihet.

Ändå finns det sprickor i muren. Järvaveckan Researchs undersökning visar att svenskar utan religiös tro väcker positiva känslor hos 44 procent i utsatta områden, jämfört med endast 29 procent för de med muslimsk tro. Det räcker för att punktera myten om att den icke-religiösa identiteten skulle vara främmande i förorten.

Ett principiellt haveri

Ändå fortsätter svenska medier att behandla imamen som förortens naturliga expert. Det är ett principiellt haveri där inkludering har blivit ett språk för underordning. Man utgår från att människor med muslimsk bakgrund bäst förstås genom kollektiva identiteter snarare än som autonoma medborgare.

Det mest motbjudande är att detta drabbar människor som redan vet exakt vad religiöst förtryck kostar. Kvinnor som flytt moralpoliser i Teheran eller hedersnormer i Kabul ska inte behöva se svenska makthavare ducka för kritik av religiös konservatism. Det är inte tolerans att behandla förtryckare som dialogpartners – det är moralisk feghet förklädd till anständighet.

Sverige påstår sig försvara individen, men kapitulerar gång på gång inför kollektiva anspråk så snart de framförs i minoritetens namn. Frihet hyllas i högtidstalen, men offras i praktiken när ofriheten paketeras som ”kultur” eller ”lokalt ledarskap”.

Utan social kontroll

Förorten tillhör inte de religiösa samfunden. Den tillhör människorna som bor där, och de vill ha det som alla andra svenskar vill ha: frihet, värdighet och rätten att leva utan social kontroll. De vill inte bli representerade av män vars främsta agenda är att reglera kvinnors kläder eller kontrollera barns umgänge.

Här har svensk media, och i synnerhet public service, ett enormt ansvar som man hittills har misslyckats kapitalt med att axla. Som skattefinansierad verksamhet har Sveriges Radio och SVT ett demokratiskt uppdrag att spegla hela befolkningen – inte bara de mest organiserade särintressena.

Varför anlitas religiösa auktoriteter reflexmässigt så fort ”orten” ska analyseras? Varför lyfter man inte systematiskt fram röster som Mohamed i Kista, som i en intervju i Sveriges Radio modigt deklarerade att niqab är ett rent kvinnoförtryck? Varför betraktas hans röst som en statistisk anomali, medan imamen ges rollen som den självklara sanningens väktare?

Sanningens självklara väktare

Om public service menar allvar med sitt uppdrag måste de sluta agera dörrvakter åt de konservativa krafterna. De måste aktivt söka upp och ge medialt utrymme till den sekulära majoriteten. Att fortsätta ge religiösa ledare rollen som de facto-representanter för förorten är inte bara journalistisk lättja – det är ett aktivt bidrag till att tysta de människor som faktiskt kämpar för sin frihet.

Vi måste sluta behandla sekulära invandrare som politiskt obekväma undantag och sluta ge islamister ett oproportionerligt tolkningsföreträde. Priset för vänsterns och medias ideologiska blindhet betalas av dem som bara vill leva sina liv som fria individer.

Det är dags att vi tar tillbaka mikrofonen.

Faw Azzat Opinionsbildare inom islamism & hedersförtryck.