KOLUMN I april 2024 släppte Riksrevisionen rapporten Pengar som söker mening. Det var en total sågning. Revisorerna konstaterade att Allmänna arvsfonden i praktiken tvingas pumpa ut pengar bara för att tömma kassan. Det skapar en grogrund för extremism och organiserad brottslighet. Slutsatsen var en dödsdom: Fonden bör avvecklas.
Trots Riksrevisionens utlåtande valde socialminister Jakob Forssmed (KD) att slå vakt om fondens nuvarande form. I december 2024, åtta månader efter rapporten, tillsatte han Ulrika Stuart Hamilton som ny ordförande. Stuart Hamilton är en tungviktare inom det liberala etablissemang som bland annat tjänstgjorde som statssekreterare i Reinfeldts regering. Hon bär med sig en djupt rotad övertygelse om civilsamhällets inneboende kraft.
Liberalismens nyttiga idioter
Allmänna arvsfonden slopar nu kravet på demokratisk struktur hos de organisationer som söker stöd. Fonden motiverar detta med att man vill vara ”inkluderande” för nystartade föreningar. Stuart Hamilton har säkerligen goda uppsåt, men i mötet med totalitära ideologier blir den välviljan livsfarlig.
Utan krav på stadgar och protokoll blir granskningen en skönhetstävling där den som skriver bäst projektplaner vinner, oavsett vad som predikas bakom stängda dörrar. Det är en politisk inställning som har dröjt sig kvar sedan Reinfeldt-eran, en tid då parollen ”öppna era hjärtan” tilläts trumfa behovet av nationell säkerhet och krass verklighetsanalys.
Denna gren av liberalismen har i decennier fungerat som islamismens nyttiga idiot. Man har misstagit religiös extremism för mångfald och vägrat inse att det finns krafter som använder vår frihet för att avskaffa den.
Skattemedel har gått till konferenser där könen separeras, till föreningar som bjuder in antisemitiska föreläsare och till studieförbund som slussat miljontals kronor till hatpredikanter – allt under paroller om “bildning” och “dialog”. Samtidigt som miljonerna rullat ut har utanförskapet cementerats och den sociala kontrollen i förorterna stramats åt.
Väg till radikalisering
Detta är inte gissningar, utan en dokumenterad verklighet som både akademin och säkerhetsexperter varnat för i åratal. Sameh Egyptson har i sin avhandling Global Politisk Islam blottlagt hur islamister systematiskt mjölkar det svenska bidragssystemet genom att predika fred utåt och separatism inåt. Det är en metodik som terrorforskaren Magnus Ranstorp menar kräver ett starkt ”immunförsvar” i form av demokratisk insyn och kontroll.
När Arvsfonden nu skrotar kraven på stadgar och protokoll raserar man just det skyddet.
Vi har redan facit: Arvsfondens miljoner lade grunden för miljöer som Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR). Det var här man fostrade Yasri Khan – miljöpartisten som tvingades avgå efter att ha vägrat ta kvinnor i hand. Att i det läget sänka garden är att legitimera Muslimska brödraskapets strategi för ”civilisations-jihad”.
Men mitt i denna uppstramning väljer Jakob Forssmed att freda Arvsfonden från kritik. Det är ett politiskt dubbelspel.
Trots att bevisen ligger där, svart på vitt, fortsätter vi i praktiken att finansiera bygget av parallellsamhällen och radikalisering som sedan kräver miljarder i polisiära insatser för att bryta upp. Arvsfondens snack om att granskningen ska bli ”hårdare” trots slopade krav är en logisk kortslutning. Att ta bort verktyget för kontroll och lova bättre granskning är som att montera bort övervakningskamerorna för att öka säkerheten.
Det här drabbar dessutom de mest utsatta: kvinnor, unga och de sekulära krafter som kämpar för frihet i våra förorter. Genom att göda slutna miljöer finansierar staten den sociala kontrollen över människor som flytt till Sverige just för att slippa det förtryck som myndigheterna nu aktivt understödjer.
Rensa i träsket
Att regeringen i övrigt har lagt om kursen råder det ingen tvekan om. Biståndsminister Benjamin Dousa (M) rensar i träsket genom att strypa miljardbelopp till Islamic Relief och frysa bistånd till länder som vägrar ta emot sina egna medborgare. Han har varit tydlig: biståndet ska inte längre vara en kravlös utbetalning utan ett verktyg för att skydda svenska intressen. Man stramar åt kraven för trossamfund och rensar i folkbildningen. Det finns en tydlig, ny linje: inte en krona ska gå till dem som vill riva ner vår frihet eller utnyttja vårt system.
Men mitt i denna uppstramning väljer Jakob Forssmed att freda Arvsfonden från kritik. Det är ett politiskt dubbelspel. Varför kör regeringen med hårdhandskar mot extremismen i andra frågor, men väljer att lämna fältet fritt här?
Kapitulera inför separatismen?
Det här är statsfinansierad splittring, inget annat. Att regeringen låter en myndighet öppna dörren på vid gavel samtidigt som man försöker strama åt på övriga håll är ett haveri i konsekvens. Om regeringen menar allvar med att skydda vår frihet måste den vara konsekvent. Man kan inte jaga extremister med polisen och samtidigt skriva ut checkar till deras föreningar.
Bevisen för hur den politiska islamismen arbetar ligger redan på bordet, men regeringen verkar ha svårt att ta till sig det som är dokumenterat fullt ut. Det slopade demokratikravet är exakt det kryphål som behövs för att operera utan insyn. Att sänka kraven under parollen ”inkludering” är att kapitulera inför separatismen. Principen måste vara stenhård: inte en enda krona ska gå till organisationer som inte vilar på en bevisad och praktiserad demokratisk grund. De som anser att demokrati är ”exkluderande” har förverkat sin rätt till stöd. Punkt.
Faw Azzat
Faw Azzat är opinionsbildare inom hedersförtryck och islamism.
