Sluta låtsas att fler röster alltid är bättre

KOLUMN Efter valet började jag titta på en enkel fråga: Var i Sverige hade valdeltagandet ökat mest?

Ett mönster dök upp nästan omedelbart.

Av de 20 valdistrikt där valdeltagandet ökade mest låg 15 i Stockholm, Södertälje eller Malmö. Flera hade före valet pekats ut för kommunala satsningar för att få fler till valurnorna.

Malmö avsatte 2,5 miljoner kronor extra. I Rosengård knackades dörr och informerades på flera språk. Södertälje använde valinformatörer och uppsökande verksamhet. I Järva arbetade Stockholms stad med demokratiambassadörer.

I samtliga 30 valdistrikt som Malmö valt ut för särskilda insatser ökade valdeltagandet. Sex hamnade bland de 20 största ökningarna i landet.

Det är åtminstone förenligt med att mobiliseringen fungerade.

Neutral kampanj, ojämn effekt

De aktuella områdena är också starka fästen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

I de 20 valdistrikt där valdeltagandet ökade mest fick Vänsterpartiet 27,9 procent och ökade med 11,8 procentenheter. I tre Husbydistrikt fick partiet mellan 43 och 50 procent.

Det betyder inte att kommunernas kampanjer orsakade Vänsterpartiets framgång. Partier, föreningar och trossamfund mobiliserade också, och valdeltagandet 2022 var ovanligt lågt på många håll.

Men en partipolitiskt neutral kampanj kan ändå få ett politiskt ojämnt resultat.

Det är kärnan i den invändning som Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skrev om i GP efter valet.

Samma kampanjlogik gäller

Partier vet att kampanjresurser gör olika stor nytta på olika platser. Vill Socialdemokraterna mobilisera fler egna väljare är det rimligare att lägga resurser där många potentiella S-väljare bor än i ett moderat kärnområde.

Den logiken upphör inte för att avsändaren byts från ett parti till en kommun.

Esaiasson menar därför att kampanjerna, trots att de var neutrala i utformningen, i praktiken hjälpte vänstersidan. Han uppskattar nettotillskottet av vänsterröster till 15 000–25 000 – inte tillräckligt för att ensamt förklara oppositionens nationella segermarginal.

Hans förslag är att låta partierna sköta mobiliseringen och fördela offentliga medel efter deras storlek. Då följer skillnaderna väljarnas redan uttryckta stöd, snarare än kommunens val av områden.

Men då återstår en mer grundläggande fråga.

Fler röster, bättre demokrati?

Nästan hela diskussionen utgår från att högre valdeltagande i sig är eftersträvansvärt.

Esaiasson beskriver det ökade deltagandet som en vinst för den politiska jämlikheten. Regeringen har slagit fast att högt valdeltagande är viktigt för demokratins legitimitet. Region Stockholm skriver att ”en stark demokrati bygger på ett högt och jämlikt valdeltagande”. Uppsala kommun vill att ”så många som möjligt ska rösta”.

Det låter självklart. Men två idéer glider ihop.

Den ena är att alla ska ha samma rösträtt och en verklig möjlighet att använda den. Den andra är att så många som möjligt faktiskt bör använda den.

Om någon avstår därför att vallokalen inte är tillgänglig eller därför att personen inte vet hur valet går till finns ett demokratiskt problem.

Men tänk på någon som vet hur man röstar och har full möjlighet att göra det – men inte är tillräckligt intresserad av politik för att vilja välja mellan partierna.

Har demokratin misslyckats också med honom?

När röstsiffran inte räcker

Debatten om så kallad klanröstning och misstänkt otillbörlig påverkan visar samma problem från ett annat håll.

Om väljare hotas, mutas eller pressas att rösta på ett visst sätt hjälper det inte demokratin att valdeltagandet är högt. Två valdistrikt kan ha exakt samma deltagande men skilja sig fundamentalt åt i hur fria och självständiga väljarnas beslut varit.

Valdeltagandet mäter hur många som röstar. Inte kvaliteten på besluten bakom rösten.

Röster som förorenar

Den amerikanske filosofen Jason Brennan driver tanken längre.

I artikeln Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote skiljer han mellan rätten att rösta och hur den rätten bör användas.

Den som röstar utövar politisk makt över andra. Brennan menar därför att det följer ett ansvar att åtminstone försöka bilda sina uppfattningar på ett rationellt och informerat sätt.

En dåligt underbyggd röst betyder nästan ingenting ensam. Men miljontals sådana röster kan tillsammans ge dåliga politiska beslut. Därav bilden av att ”förorena” valurnan.

Här finns en tydlig koppling till nationalekonomen Bryan Caplans teori om väljarnas ”rationella irrationalitet”.

Politik är svårt. Det krävs tid att förstå skatter, energi, arbetsmarknad, kriminalpolitik och offentlig ekonomi. Samtidigt är sannolikheten nästan obefintlig att just din röst avgör valet.

Kostnaden för att bli välinformerad bär du själv. Vinsten av att just din röst blir bättre underbyggd delas med miljontals andra.

Det är därför inte konstigt att människor är mindre noggranna med politiska uppfattningar än med beslut där de själva får betala priset för ett misstag.

Poängen är inte att den som avstår från att rösta är dum. Det kan tvärtom vara rationellt för någon med begränsad tid att ägna den åt annat än statsbudgeten.

Frågan är vad som händer när staten samtidigt försöker få just den personen att ändå avge ett politiskt beslut.

Vem stannar hemma?

De som röstar och de som stannar hemma är inte slumpmässigt fördelade.

I riksdagsvalet 2022 röstade 93 procent av dem med eftergymnasial utbildning, jämfört med 74 procent bland dem med högst förgymnasial utbildning. Höginkomsttagare röstade oftare än låginkomsttagare. Inrikes födda röstade oftare än utrikes födda.

Utbildning är inte samma sak som politisk kunskap och ännu mindre samma sak som gott omdöme.

Men om människor med lägre politiskt intresse oftare avstår från att rösta kommer en politik som pressar valdeltagandet uppåt också att förändra väljarkårens sammansättning.

Man kan få fler röster – men sämre informerade röster.

Två olika mål

Rösträtt, politisk jämlikhet och högt valdeltagande används ofta som om de betydde samma sak.

Det gör de inte.

Ett samhälle kan göra det enkelt för alla att rösta samtidigt som några frivilligt väljer att avstå. Ett samhälle kan också ha högt valdeltagande utan att rösterna för den skull är självständiga eller särskilt välgrundade.

Det är därför de kommunala kampanjerna är intressanta långt bortom frågan om vem som vann några tusen röster i Malmö, Järva eller Södertälje.

De tvingar fram en fråga som nästan försvunnit ur demokratidebatten:

Är målet att alla ska kunna rösta – eller att så många som möjligt ska rösta?

Det första handlar om lika rättigheter och möjligheter. Det andra handlar om hur människor väljer att använda dem.