Bisarr diskussion om mäns förlossningsdepressioner

Föds man till kvinna? Eller blir man det först när man bildar familj och föder barn?

På några dagar har svenska medier fyllts av rubriker om mäns förlossningsdepressioner. Inslagen på Sveriges Radio, SVT och diskussionstrådarna på X avlöser varandra. Budskapet är tydligt: även pappor kan må dåligt efter att ett barn har fötts.

”Det är en varningsklocka som vi behöver agera på”, säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L). Hon överväger till och med att skjuta till mer resurser för att regionerna ska bli bättre på att fånga upp pappornas ”förlossningsdepressioner”.

Män kan absolut bli deprimerade när de får barn. Det är inte det som stör mig. Problemet är att vi i vår jämlikhetsiver riskerar att tappa förmågan att tala klarspråk om kvinnors erfarenheter.

För en förlossning är inte någon familjeupplevelse i största allmänhet. Det är något högst biologiskt där en kvinna genomgår graviditet, förlossning och en stor fysisk omställning. Hennes kropp förändras och återhämtar sig. Sömn och hälsa påverkas. Hormonerna gör att känslorna går upp och ned och efter ungefär tre dygn drabbas alla kvinnor av nedstämdhet som brukar kallas babyblues. En del kvinnor fastnar i nedstämdheten och utvecklar riktig förlossningsdepression.

Därför används begreppet: för att beskriva depression kopplad till graviditet, förlossning och tiden efteråt. För kvinnor.

En mans eventuella depression vid familjebildning ska inte behöva göra kvinnans specifika erfarenhet till något könsneutralt. En man har inte varit gravid och fött barn. Han genomgår inte graviditetens och förlossningens biologiska förändringar. Urvattna därför inte begreppet.

När kvinnan försvinner

I vår iver att inkludera alla verkar vi ha hamnat i en situation där kvinnans specifika erfarenhet måste göras könsneutral för att få finnas till. Det som tidigare handlade om kvinnors hälsa och kvinnors kroppar ska plötsligt beskrivas som något allmänmänskligt där alla erfarenheter förväntas vara likvärdiga.

Men de är inte likvärdiga. De kan vara lika viktiga, men de är inte samma sak. Och det är här debatten går fel.

Ingen tjänar på att vi låtsas att graviditet, förlossning och återhämtning är könsneutrala erfarenheter. Tvärtom riskerar vi att osynliggöra just den grupp som begreppet från början skapades för att synliggöra – kvinnor som redan kan ha svårt att få hjälp när det behövs.

Ändå är det just nu mäns förlossningsdepression som fått dominera nyhetsflödet. Sedan när blev det kontroversiellt att säga att kvinnan är huvudpersonen i en förlossning?

Kanske är det just så att begreppet ”kvinna” nästan suddats ut i den nya könsideologins namn.

Det är en stor omställning att bilda familj. Kvinnor kan ha svårt att få den hjälp de behöver, och män har nog ännu svårare att identifiera och få hjälp. Men om vi fokuserar på förlossning och förlossningsdepression ska vi inte blanda äpplen och päron.

Kvinnans kropp först

Kvinnan ska komma först i berättelsen om graviditet och förlossning, av den enkla anledningen att det är hennes kropp som bär, föder och återhämtar sig.

Det borde inte vara en kontroversiell åsikt, utan en självklarhet. Så jag säger: back to basics. Låt biologin tala sitt naturliga språk.

Katarina O'Nils Franke är redaktör och skribent på 100%.