Får man sko sig på sitt brott?

I lördags satt jag i salongen på Oscarsteatern och såg den nya svenska uppsättningen av Chicago. Edward af Silléns regi är sexig och skitig på samma gång: systrarna Ellen och Hanna Lindblad som Roxie Hart och Velma Kelly tävlar i både sång, dans och komisk tajming. Peter Jöback gör den bakåtslickade advokaten Billy Flynn. Det är, precis som recensionerna pekat på, en vass satir om hur mord blir underhållning och hur medias rubriker är bra för showbiz.

Handlingen är bekant: Roxie Hart och Velma Kelly hamnar i fängelse, anklagade för mord. Men i stället för att försvinna i skammen blir de stjärnor. Medierna älskar dem, advokaten Billy Flynn razzle-dazzlar både press och jury och fängelset förvandlas till en vaudevillescen. Mord blir showbusiness. ”All that jazz.”

Det mest fascinerande är att historien har verkliga förebilder. Roxie och Velma inspirerades av Beulah Annan och Belva Gaertner, två kvinnor vars mordrättegångar blev stora mediehändelser i 1920-talets Chicago. Båda frikändes. Journalisten Maurine Dallas Watkins bevakade fallen och skrev sedan pjäsen som så småningom blev musikalen. Verkligheten var med andra ord redan då en cirkus.

Hundra år senare

Hundra år senare, i Sverige 2026, pågår en diskussion som nästan är en spegelvänd variant på samma tema. Tidöpartierna vill att dömda personer inte ska kunna tjäna pengar på musik, böcker eller dokumentärer som skildrar deras egen brottslighet. Inkomsterna ska i stället kunna gå till brottsoffer. Det är ett tillägg till den utredning om särlagstiftning för gängkriminella som redan pågår, med förslag om rödflaggning och begränsningar av bidrag och positioner.

”Man tjänar väldigt mycket pengar på att exploatera brottslighet som andra, väldigt sårbara människor utsatts för”, säger Gunnar Strömmer.

Partierna skriver att det inte är rimligt att man ska kunna bli rik på att rappa om sin mordkarriär. Det handlar inte om att förbjuda musiken i sig, utan om vinsten. De medger att det blir en avvägning mot yttrandefriheten. Inspirationen kommer bland annat från amerikanska ”Son of Sam”-lagar. Utredaren ska bland annat titta på inkomster från grova våldsbrott kopplade till gängkriminalitet.

När brottet blir karriär

Parallellen är slående. I musikalen är det de frikända, vackra, medialt begåvade kvinnorna som blir kändisar. I dagens svenska verklighet handlar det oftare om redan dömda män i gängmiljö som bygger karriärer på att skildra gatan, vapnen, konflikterna och fängelset.

Svensk gangsterrap har under lång tid varit både kommersiellt framgångsrik och statusfylld. Artister som Yasin – dömd bland annat för grovt vapenbrott och förberedelse till människorov i samband med kidnappningen av Einár – har släppt musik från eller kring fängelsetiden, vunnit priser (även när de suttit häktade) och samlat enorma streamingvolymer. Texterna kretsar ofta kring den kriminella livsstilen.

Då: tidningar och vaudeville som gjorde mörderskor till stjärnor. Nu: Spotify och sociala medier som gör gängberättelsen till underhållning och inkomstkälla. I båda fallen finns samma cyniska logik som musikalen driver med – att lidandet hos offret och de anhöriga blir råvara för någon annans karriär och kassa.

Skillnaderna är viktiga. Annan och Gaertner frikändes. Många av dagens aktuella namn är dömda. I Chicago är satirens udd riktad mot medierna, advokaterna och publikens hunger efter skandal.

Vem äger berättelsen?

Den svenska utredningen riktar udden mot den dömdes möjlighet att kapitalisera på skildringen av sitt eget brott. Det är en annan slags moralisk avvägning: inte ”ska vi titta?”, utan ”ska den som dömts få behålla pengarna?”.

Men där börjar också de svåra frågorna. Var går gränsen mellan konstnärlig skildring och exploatering? När är en låt en berättelse om ett liv – och när blir brottsoffrets lidande en affärsidé? Vem äger egentligen berättelsen om ett brott: den som begått det, offret eller samhället?

På Oscarsteatern är det ett glittrande, välkoreograferat nummer. Utanför teatern är det politik, lagstiftning och riktiga offer. Chicago påminner oss om att lockelsen att tjäna på andras tragedi inte är ny. Den har bara bytt soundtrack – från 1920-talsjazz till gangsterrap.