Hur länge kan Tyskland hålla AfD utanför?

Högernationalistiska Alternativ för Tyskland, AfD, går kraftigt framåt på flera håll i Tyskland. I september blev partiet störst i delstatsvalen i både Sachsen-Anhalt (med 43,8 procent av rösterna) och Mecklenburg-Vorpommern (38,2 procent).

Under onsdagsförmiddagen bjöd tyska ambassaden i Stockholm in svenska journalister till möte med ambassadören för att tala mer om den politiska utvecklingen. Det finns med andra ord ett behov av att försöka förklara vad som händer i Tyskland.

Samtidigt befinner sig förbundskansler Friedrich Merz och hans kristdemokratiska CDU i en svacka. Merz har hållit fast vid den så kallade brandväggen (tysk motsvarighet till röda linjer) mot AfD. Något organiserat samarbete ska inte förekomma. Det har övriga partier kommit överens om.

Merz har samtidigt historiskt svaga förtroendesiffror. Bara omkring tio procent av tyskarna uppgav inför de senaste delstatsvalen att de var nöjda med hans arbete.

Vad är det som gör att CDU och andra etablerade tyska partier drar en så tydlig röd linje mot AfD?

Inget vanligt högerparti

AfD på federal nivå är klassat som ett högerextremistiskt misstänkt fall av Tysklands författningsskydd. Myndigheten försökte 2025 höja klassificeringen till bekräftat högerextremistisk, men en domstol beslutade i februari i år att den högre klassificeringen inte får användas i väntan på den fortsatta rättsprocessen.

På delstatsnivå har AfD:s organisationer i Thüringen, Sachsen, Sachsen-Anhalt, Brandenburg och Niedersachsen – fem av Tysklands 16 förbundsländer – klassificerats som bekräftat högerextremistiska.

Bakgrunden är inte i första hand att AfD vill minska invandringen eller föra en konservativ politik. Författningsskyddet har i stället pekat på ett etniskt definierat folkbegrepp där det görs skillnad mellan tyskt medborgarskap och vem som betraktas som genuint tysk.

I materialet förekommer begrepp som ”pass-tyskar”, ”folkutbyte” och ”remigration”, liksom generaliserande och nedsättande beskrivningar av människor med invandrarbakgrund. I Sachsen-Anhalt förespråkar AfD dessutom särskilda klasser för barn till flyktingar och asylsökande, separerade från den ordinarie undervisningen.

Även i AfD:s officiella politik finns ståndpunkter som skiljer partiet från den traditionella tyska högern. Särskilt känslig är synen på landets historia. AfD:s grundprogram säger att vad partiet beskriver som den tyska minneskulturens koncentration på nationalsocialismen ska ”brytas upp” till förmån för en historiesyn som också framhäver positiva och identitetsskapande delar av den tyska historien.

Samtidigt väcker systemet en principiell demokratisk fråga: vem ska få dra gränsen mellan radikal eller extremistisk politik och sådan politik som ryms inom det demokratiskt tillåtna?

Den tyska modellen är utformad för att demokratin ska kunna försvara sig mot krafter som vill avskaffa den. Men innebär samtidigt att statliga institutioner får ett betydande inflytande över gränserna för den politiska konkurrensen. Det skapar en svår balans mellan att skydda demokratins grundläggande spelregler och att låta väljarna själva avgöra vilka politiska idéer och partier de vill stödja.

AfD driver också frågor som återfinns inom den konventionella europeiska högern, exempelvis lägre invandring, familjepolitik och kritik mot EU maktutveckling.

För CDU uppstår därmed ett politiskt dilemma. Strategin har varit att hålla AfD utanför regeringsmakten. Men ju större AfD blir, desto svårare blir det för övriga partier att skapa fungerande majoriteter utan breda och ibland ideologiskt motsägelsefulla koalitioner.

AfD får därmed paradoxalt nog inflytande över vilka regeringar som går att bilda – även när partiet självt hålls utanför.

Sverige har redan prövat isolering

Här blir den svenska erfarenheten intressant. AfD och Sverigedemokraterna ska inte likställas, men Sverige erbjuder ett exempel på vad som händer med partisystemet när ett växande parti länge hålls utanför koalitionsbildningen.

Institutet för Näringslivsforskning har undersökt kostnaden för att isolera SD genom att studera svenska kommuner. Forskarna finner att etablerade partier länge var beredda att betala ett konkret politiskt pris för att hålla SD utanför.

Priset bestod i att de behövde bilda större och ideologiskt bredare koalitioner. Fler partier behövde enas för att skapa majoriteter och fler var tvungna att dela på de politiska posterna.

Forskarna identifierar också en brytpunkt vid ungefär 19 procents väljarstöd. Över den nivån ökade sannolikheten tydligt för att SD skulle inkluderas i kommunala styren, framför allt tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Studien säger inte att Tyskland bör överge brandväggen. Den visar något mer begränsat: ju större ett isolerat parti blir, desto större politiska eftergifter kan de övriga partierna behöva göra för att fortsätta hålla det utanför.

Tysklands dilemma blir allt svårare

Här befinner sig Tyskland just nu. Att miljontals tyskar röstar på AfD upphäver inte de radikala idéer och uttalanden som författningsskyddet har dokumenterat. Men myndigheternas klassificeringar gör inte heller dessa väljares politiska missnöje irrelevant.

För de etablerade partierna räcker det därför knappast att förklara varför de inte vill samarbeta med AfD. De måste också övertyga väljarna om sina egna svar på de frågor där AfD lyckas mobilisera stöd.

Den svenska erfarenheten ger inget facit för Tyskland. Men den visar varför röda linjer och brandväggar blir alltmer politiskt kostsamt när partiet på andra sidan växer.