Kolonialismen lever på Östasiatiska museet

Har Östasiatiska i panik börjat evakuera lokalerna på Skeppsholmen efter Fastighetsverkets senaste hyreshöjning? Eller är det en illustration av buddhistisk upplysning? Eller kanske en parafras på den franske konstnären Yves Kleins banbrytande installation Le Vide (1958)?

Nej. Det är avkoloniseringen som dragit fram. Låt mig förklara.

Den försvunne tuschmålaren

Tanken var att återinviga Östasiatiska, som varit stängt för renovering sedan 2024, med en stor separatutställning av den kinesiske tuschmålaren Qi Baishi (1864-1957). Men hans konstverk anlände aldrig från Kina.

Någon officiell förklaring har inte givits, men i somras uttryckte kinesiska myndigheter och partners oro över ett annat av de nya inslagen vid återöppningen: den taiwanesiske konstnären Kao Jun-Honns skulpturala verk ”The sun of Zeelandia”.

Det ingår i ett projekt där alla världskulturmuseerna – Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet i Göteborg – får varsitt nygjort konstverk utplacerat vid sina respektive entréer. De ska allesammans peka på museernas koloniala historia – att samlingarna i stor utsträckning bygger på förvärv och rov under koloniala förhållanden. ”Man måste erkänna museerna som koloniala platser” som projektledaren Didem Yildirim säger i en intervju med Magasinet K.

”The sun of Zeelandia” utgår från ett föremål i Östasiatiska museets samling: en antik sköld som förvärvades på 1600-talet av en svensk ämbetsman i Nederländernas kolonialförvaltning av det som idag är Taiwan. Världskulturmuseernas överintendent Britta Söderqvist har sagt att verket ”undersöker den europeiska kolonialismen” och saknar koppling till Kina. Men att döma av en intervju som nu visas i museets entré, är Kao Jun-Honns intentioner mer komplicerade än så.

Utan att vara någon plakatkonst för taiwanesisk självständighet lyfter verket berättelser om ursprungsbefolkningar som trängts undan av flera kolonialherrar – inte bara de europeiska. Berättelser som uppenbarligen kolliderar med det kinesiska kommunistpartiets narrativ om Taiwan som en självklar del av folkrepubliken Kina.

Där kolonialismen inte är historia

Detta vore inget problem om Kina var som Europa: en före detta kolonialmakt vars kulturelit nu hängivet ägnar sig åt att, på statliga uppdrag, lyfta fram de egna nationernas historiska förbrytelser. Men Kina är inte som Europa. För Kina är kolonialismen inte en historisk skam utan en politisk målsättning. Fråga uigurerna i Xinjiangs omskolningsläger. Eller tibetanerna i Tibet, mongolerna i inre Mongoliet eller någon av de andra måltavlorna för folkrepublikens siniseringspolitik.

Fråga taiwaneserna, som fasar för den dag när USA inte längre orkar hålla sin skyddande hand över det, än så länge, autonoma öriket.

Avkolonisering är högsta mode i museisektorn, och handlar både om repatriering – att återbörda delar av samlingarna till de platser de en gång hämtades från – och om att göra upp med ”den koloniala blicken”, till exempel genom att ge ursprungsbefolkningar tolkningsföreträde över – och i vissa fall exklusiv tillgång till – museiföremålen.

Det handlar också om att berätta en övergripande historia om västerlandets djupa skuld till de forna kolonierna och ”det globala syd” – en kategori folkrepubliken gör anspråk på att tillhöra, samtidigt som den alltså själv är en ytterst idog kolonialherre.

När makten avslöjar sig

Projektet som ”The sun of Zeelandia” ingår i har internt haft arbetsnamnet ”Provokationer”. Och i just detta fall visste provokationen var den tog. Konsekvensen – en skriande tom sal på ett museum som möter sin publik för första gången på över två år – är av ett slag som de flesta subversiva konstnärsprovokatörer bara kan drömma om.

I jämförelse med sin antika förlaga är ”The sun of Zeelandia”, estetiskt, en ganska blek skulptur. Ändå har Kao Jun-Honn lyckats med något mycket ovanligt: att få makten att avslöja sig just som makt. Lite som när Iran svarade på Lars Vilks rondellhundsteckning med att utlysa en antisemitisk karikatyrtävling.

Detta lär inte upprepas. Östasiatiska är beroende av goda relationer med sina potentiella långivare och på museets hemsida lyder förklaringen till den tomma salen, i sin helhet, så här:

”Den planerade utställningen med den kinesiske konstnären Qi Baishi kommer tyvärr inte att genomföras. Just den här gången höll inte samarbetet hela vägen.”

Det skulle förvåna mig om någonting liknande händer igen, inom överskådlig framtid, på något av myndigheten SMVK:s fyra museer. Tvärtom lär man nu hålla stenkoll på att den koloniala skulden reserveras exklusivt för Europa och väst. Det är säkrast så.

Så passa på att besöka Östasiatiska i helgen, och njut av tomheten.