Bland nu-nazister och nyss-nazister

KOLUMN När talmannen Andreas Norlén igår, måndag, gav Elisabeth Thand Ringqvist sonderingsuppdraget att undersöka förutsättningarna för en mittenregering var det som om någon i riksdagens korridorer hade återupptäckt en gammal karta över Atlantis. Det finns där, försäkrar man, om man bara letar tillräckligt noggrant och tillräckligt länge.

Centerledaren ska bjuda in alla partiledare till samtal och återkomma senast den 26 oktober med besked om huruvida det där mittenlandet ligger under vattenytan.

Det är en märklig uppgift. Thand Ringqvist har själv klargjort att hon inte aspirerar på statsministerposten. Hon ska alltså sondera möjligheterna för en regering där Magdalena Andersson blir statsminister, stödd av en koalition som i praktiken skulle återställa Socialdemokraternas långa makthegemoni.

Jakten på Atlantis

Sonderingsuppdraget finns inte i våra lagar, men har blivit lika folkkärt som Allsång på Skansen. Nu ska Thand Ringqvist ägna en vecka åt att fråga övriga partiledare om de vill hitta Atlantis. Svenska folket kliar sig i huvudet i tv-soffan över spektaklet.

Det som nu spelas upp framför våra ögon beror på att de fyra rödgröna partierna lurade väljarna att de hade ett regeringsalternativ. Det hade de inte. Det gick till val på att enbart hata sina motståndare. Exakt det vi brukar lära våra barn att man aldrig ska göra. Fokusera på dig själv och vad du gör, brukar det heta när vi talar med barnen.

Men svensk mittenvänsters besatthet av sina motståndare visar sig i att det under lång tid varit brukligt att beskriva Sverigedemokraterna som nyss-nazister.

Epitetet är avsett att fungera som en evig diskvalificering. Oavsett vad partiet gör, oavsett vilka resultat som uppnåtts, oavsett hur stabilt och pålitligt det visat sig i samarbetet kring Tidöavtalet, så ska de av oklara skäl som brukar hänföras till en luddig ”värdegrund” hållas utanför.

Samtidigt har Vänsterpartiet uppvisat en rad incidenter som gjort att Judiska centralrådet och andra sett sig föranledda att varna för strukturella problem med antisemitism. Kandidater har strukits efter att ha spridit konspirationsteorier, förnekat eller relativiserat förintelsen och uttryckt stöd för organisationer som Hamas. Det är inte isolerade fall. Det är ett mönster.

Om nyss-nazister är de som en gång stod på fel sida och sedan bytt riktning, så är nu-nazisterna de som just nu framför våra ögon återupplivar gamla antisemitiska troper. Att den förra kategorin ska utgöra ett oöverstigligt hinder, medan den senare kan behandlas som ett förhandlingsbart bekymmer, är en asymmetri som Centerpartiet hittills inte velat problematisera.

Mitten utan politiskt centrum

Centerpartiets besatthet av den breda mitten är mer än en taktisk position. Det är en idémässig hållning som förutsätter att svensk politik fortfarande har ett centrum där man kan mötas utan att ta ställning till de frågor som faktiskt delar väljarna. Migration, integration, brottslighet, energiförsörjning och relationen till västliga värderingar är inte perifera frågor. De är de frågor som de senaste valen handlat om.

En regering som samlar S, MP, C, L och KD under Anderssons ledning skulle inte bara ge Socialdemokraterna statsministerposten och regeringsmakten. Den skulle också avbryta den process som påbörjats de senaste fyra åren. En långsam, ofullständig men reell frigörelse från den socialdemokratiska rörelsens djupa förankring i myndigheter, medier, akademi och civilsamhälle.

Det är ingen överdrift att säga att den rörelsen under decennier ätit sig in i stora delar av det offentliga Sverige. Att den processen avstannar är det praktiska innehållet i en mittenregering.

Sverigedemokraterna har under de gångna fyra åren visat sig vara det stabila och pålitliga parti som många i mittenvänstern förnekade att det kunde bli. Resultaten på flera centrala områden har varit mycket goda. Samtidigt befinner sig Vänsterpartiet i något som liknar ett fritt fall mot radikalism, antisemitism och en fientlighet mot västliga värderingar som blivit allt svårare att dölja. Att Centerpartiet i det läget väljer att behandla det ena som ett existentiellt hot och det andra som en förhandlingspartner säger mest om partiets märkliga verklighetsbild.

Demokratins obekväma balans

Men denna vecka gällde saken alltså mitten. Gällande det bör man konstatera att demokrati förutsätter både regering och opposition. En mittenregering skapar inte samförstånd. Den skapar en situation där oppositionen växer på flera sidor om mitten och tillslut måste agera för att bryta vad som annars riskerar utvecklas till en demokratiskt problematisk maktkoncentration. Eller så får vi den utveckling man kan se i Tyskland där mitten tycks vara i fritt fall.

Att Thand Ringqvist nu får pröva om Atlantis fortfarande finns är en sak. Att resultatet av en sådan expedition, om den mot förmodan lyckades, skulle vara en återgång till den ordning som väljarna just röstade bort, är en annan. Mitten är inte alltid en plats. Ibland är den bara avsaknaden av ett val.

Carl Eos är senior fellow vid tankesmedjan Oikos och författare.