Dags att mäta islams värderingar i Sverige

KOLUMN Konstnären Lars Vilks ritade en teckning. Sedan fick han aldrig en fri dag igen. Efter att han avbildat profeten Muhammed levde han resten av sitt liv under polisbeskydd, jagad av mordkomplotter, fram till sin död 2021.

Salwan Momika brände koraner. För det vände halva världen sig mot Sverige. FN:s människorättsråd fördömde honom, folkmassor stormade den svenska ambassaden i Bagdad, Säpo höjde terrorhotnivån. Den 29 januari 2025 sköts han ihjäl i en lägenhet i Södertälje, mitt under en pågående TikTok-sändning, timmar innan hans dom skulle falla.

Vi behövde aldrig några opinionsundersökningar för att förstå att något var fundamentalt fel. Vi hade redan liken. Vi hade livvakterna. Ändå vägrar vi att titta.

En bekväm rökridå

Det finns en distinktion vi har upprepat som ett mantra i decennier: Islam är en tro. Islamism är ett politiskt projekt som vill styra människors liv med lag. Den skillnaden är verklig, viktig och värd att försvara. Vi brukar också slentrianmässigt lägga till att de allra flesta muslimer i Sverige självklart bara vill leva sina liv i fred.

Det är ett rimligt antagande. Men sanningen är att vi faktiskt inte har en aning. Vi vet inte var majoriteten står. Vi antar det, vi hoppas det, och framför allt kräver det politiska etablissemanget att vi ska tro det – samtidigt som de vägrar att ta reda på hur det faktiskt ligger till.

För någonstans på vägen förvandlades distinktionen till en rökridå. Ordet ”islamism” blev den perfekta skölden för att slippa ta i det som bränns. Det vi till varje pris vill slippa är nämligen att diskutera de värderingar inom islam som faktiskt krockar med ett fritt, västerländskt samhälle. Så fort en sådan värderingskrock blir uppenbar lyfts skölden i panik: ”Det där är inte islam, det är islamism”. Problemet flyttas kvickt över till en handfull källargalningar, vi andas ut, och debatten dödförklaras innan den ens har börjat.

Men vad gör vi den dag siffrorna visar att problemet inte ryms i marginalen?

I Storbritannien har man åtminstone försökt ta reda på det. En omfattande undersökning beställd av Henry Jackson Society och genomförd av opinionsföretaget J.L. Partners, anslutet till British Polling Council, visade att 52 procent av brittiska muslimer vill göra det olagligt att visa bilder av Muhammed, och att 32 procent vill see sharia införd. Bland den brittiska allmänheten var siffrorna 16 och 9 procent.

Och det är inte en udda mätning från en part. Samma mönster syntes åtta år tidigare i en ICM-undersökning för Channel 4, en tydlig klyfta mellan muslimer och alla andra i synen på rätten att avbilda profeten. Två mätningar, olika företag, olika beställare. De pekar åt samma håll.

Totalt svenskt kunskapsvakuum

Självfallet kan man diskutera siffrornas orsaker, och man ska definitivt diskutera vilka slutsatser de bör leda till. Men för att överhuvudtaget ha den diskussionen måste vi först ha modet att mäta.

Någon kommer genast att resa invändningen att Storbritannien inte är Sverige. Att den muslimska befolkningen där har en annan bakgrund och en annan historia än vår. Det är ett giltigt påpekande, men det är också det absolut starkaste argumentet för att vi måste ställa frågorna själva. För om vi inte kan anta att de brittiska siffrorna stämmer här, så kan vi med exakt samma logik inte anta att de inte gör det. Sanningen är att vi befinner oss i ett totalt kunskapsvakuum. Och det finns bara ett sätt att ta sig ur det: Vi måste sluta gissa, och börja fråga.

Morgan Johanssons nej till att kartlägga radikaliseringen år 2020 är ett skolexempel på hur det svenska etablissemanget abdikerar inför svåra frågor. Genom att hävda att en sådan mätning skulle innebära att människor ”tvingas registrera sin tro”, konstruerade han en halmdocka av episka proportioner.

Vi mäter svenska folkets attityder till allt från skattepolitik till Nato och abort utan att någon anklagar Statistiska centralbyrån för åsiktsförtryck. Vi har byggt ett samhälle som mäter nästan allt. Hälsa, inkomster, utbildning, levnadsvanor, politiska sympatier. Vi gör statistik i världsklass om snart sagt varje del av samhället. Men när frågan rör värderingar om religion, yttrandefrihet och synen på demokrati blir det plötsligt känsligt.

Det är inte heller bara brittiska opinionsinstitut som ser vad vi vägrar mäta; utländska underrättelsetjänster gör det också. I det franska inrikesministeriets underrättelseanalys från maj 2025 pekas Sverige ut som ett av Muslimska brödraskapets absolut viktigaste fästen i Europa. Rapporten belyser hur svensk multikulturalism och direkta eller indirekta kopplingar till Socialdemokraterna har låtit dessa nätverk växa fram.

När forskare som Sameh Egyptson försöker kartlägga dessa strukturer på hemmaplan möts de inte av saklig debatt, utan av anmälningar till Överklagandenämnden för etikprövning och reflexmässiga anklagelser om islamofobi. Det svenska etablissemangets svar på obekväm empiri är att försöka tysta budbäraren.

Medveten politisk strategi

I det svenska debattklimatet har okunskap blivit en medveten politisk strategi. Vi intalar oss att det vi inte kvantifierar, det existerar inte. Men verkligheten bryr sig inte om vår beröringsskräck.

Hur utbredd är uppfattningen i Sverige att islam inte får kritiseras? Hur stor andel anser att sharia har företräde framför svensk lagstiftning? Hur många vill förbjuda avbildningar av Muhammed och var går gränsen för hur mycket av vår frihet vi förväntas offra på den religiösa lättkränkthetens altare?

Så länge de hårda siffrorna saknas kan det politiska etablissemanget fortsätta att ducka för de svåra besluten. Det är den ultimata strategin för att slippa ta ansvar: det man inte mäter, behöver man inte heller lösa.

Och när vi vägrar fråga sviker vi inte minst dem vi borde värna allra mest. De sekulära och liberala muslimer som flytt till Sverige just för att slippa det religiösa förtrycket. Genom att blunda lämnar vi walkover till samma krafter de en gång flydde från.

Ett öppet samhälle ska inte vara rädda för kunskap. Ett demokratiskt samhälle ska inte vara rädda för statistik. Att mäta är inte att misstänkliggöra människor. Att mäta är att ta verkligheten på allvar.

Den kräver bara mod. En oberoende, anonym och frivillig attitydundersökning, av samma slag som de brittiska instituten gör, beställd av SCB eller ett forskningsråd. Ingen tvångsregistrering. Ingen utpekad grupp. Bara frågorna vi i decennier vägrat ställa, och svaren vi i decennier valt att inte vilja ha.

Två män har redan betalat med sina liv medan vi tittade bort. Vi kommer inte att förbjuda yttrandefriheten. Vi kommer bara att sluta använda den. Och tystnaden som blir kvar är inte frånvaron av ett problem. Den är problemet.

Faw Azzat entreprenör och debattör