Svenskhet handlar om mer än blod och härkomst

KOLUMN Det har varit en het sommar för ordet etnicitet. SD:s Ludvig Aspling sa till ETC att Sverige har "alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen" och tände en lunta som fortfarande brinner. Partikollegan Nima Gholam Ali Pour kallade det "klumpigt". Utrikeshandelsminister Benjamin Dousa markerade mot SD. Ardalan Shekarabi (S) gick längre och kallade det "rasistiskt skitsnack", vilket i sin tur fick SD:s Richard Jomshof att anklaga honom för "svenskhat".

Det stannade inte där. Uttalandet blev startskottet för en bredare debatt som svept genom hela politiken. Vem får kalla sig svensk, och på vilka villkor?

Att beröra etnicitet idag är som att kasta en tändsticka i ett krutdurk. Jag testade själv temperaturen i helgen när jag skrev på X att etnicitet borde vara en icke-fråga. Inom en timme var jag "rasist" enligt vänstern och "landsförrädare" enligt högern. Samtidigt och i samma kommentarsfält.

Det säger allt om svensk debattkultur. Frågan är så glödhet att ingen vågar röra den, men alla står redo med giljotinen så fort någon vägrar följa deras manus. Ingen vill äga frågan, men alla vill straffa den som vädrar en tanke.Ändå förtjänar den att tas på största allvar. Vi har helt enkelt olika syn på vad svenskhet faktiskt är.

Blod är ingen identitet

Det finns nämligen tre sätt att tala om svenskhet: medborgarskap, etnicitet och identitet. De två första är helt passiva. Medborgarskap är en stämpel i en statlig databas. Etnicitet är ett biologiskt öde avgjort vid födseln. Ingen av dem säger något om vem du är eller vad du står för.

Identiteten är det enda som faktiskt har ett värde. Vilket språk tänker och drömmer du på? Vilket land ser du som ditt när du blundar? Vilka värderingar är du beredd att stå upp för när det faktiskt kostar dig något?

Det här är inga lösa tyckanden. Statsvetenskapen har gjort samma distinktion sedan 40-talet, då historikern Hans Kohn skilde mellan den valda nationella identiteten: medborgarskap, värderingar och ett aktivt ja till landet - och den påtvingade, som bygger på blod och härkomst. Modern data från de stora europeiska värderingsundersökningarna (EVS/ISSP) visar samma sak: den valda identiteten korrelerar med ett starkare stöd för demokratiska värderingar. Den blodsbaserade gör raka motsatsen.

Kemi Badenoch, partiledare för Konservativa partiet och oppositionsledare i Storbritannien, är ett klockrent exempel. Född i Storbritannien, uppvuxen i Lagos, och återvände som 16-åring med tomma fickor. Hon städade och jobbade på McDonald's medan hon pluggade upp sina betyg, för att sedan klättra hela vägen till att bli Toryledare.

Hon drar själv strecket rakt av: nigeriansk genom härkomst, men stolt brittisk genom identitet. Hon tror på ett multietniskt samhälle, men förkastar det multikulturella. Ett land överlever att människor har olika bakgrund, men inte att de spelar efter olika spelregler.

Den skiljelinjen är avgörande, och den är även min egen. Utan en enda svenskfödd förfader i sikte är min kärlek till Sverige inte ärvd. Den är vald. Jag ser det som min plikt att försvara det samhälle som formade mig mot dem som vill rasera det. Och den lojaliteten slår vilket släktträd som helst.

Och här är den obekväma sanningen: medborgarskap skyddar ingenting. Etnicitet skyddar ingenting. Kultur och värderingar skyddar allt.

Majoritet och medlemskap är två helt olika saker

Samtidigt måste vi vara ärliga: de som sätter etniciteten främst i frågan om vem som är svensk, drivs sällan av ren rasbiologi. De drivs av en rädsla för att förlora det som tog generationer att bygga upp. Etnicitet blir för dem en genväg. En tumregel för den kultur, tillit och historia som format Sverige och den rädslan är inte ond. Att vilja bevara sitt lands själ är en mänsklig och fullständigt begriplig intuition.

Jag förstår rädslan och sorgen. Att se sitt eget land förvandlas till något man inte längre känner igen är ingen ytlig politisk åsikt. Det är en djup och reell förlust och den reaktionen förtjänar respekt. Men sorgen över att ett samhälle förändras får aldrig förväxlas med vem som har rätt att existera i det.

Ett fritt samhälle kräver varken en tvingande åsiktskorridor eller en genetisk monolit. Ingen befolkning tycker någonsin likadant, och inget folk förblir oförändrat över tid. Det som krävs är något mycket hårdare och mycket viktigare: en obrytbar lojalitet till spelreglerna.

Yttrandefrihet. Jämställdhet. En sekulär rättsstat. Bland annat.

De värderingarna är inga biologiska medfödda egenskaper. Det är ett aktivt val. Vem som helst kan välja att ansluta sig till dem, lyda dem och om så krävs – försvara dem. Din härkomst, å andra sidan, är bara ett biologiskt faktum. Och ett samhälle som bygger sin framtid på biologi har redan valt bort sin egen frihet.

Fråga rätt sak

Sluta fråga varifrån folk kommer. Fråga vad de är beredda att försvara.

Den enda relevanta frågan för Sveriges framtid är om vi vågar ställa krav. Svenskhet är ett kontrakt: yttrandefrihet, jämställdhet och en sekulär rättsstat är icke-förhandlingsbara grundkrav. Språket likaså.

Den som vägrar underkasta sig de spelreglerna är inte svensk, och kommer aldrig att bli det. Har du ett problem med yttrandefrihet, jämställdhet eller en sekulär rättsstat har du inget i den svenska gemenskapen att göra. Då har du sökt dig till fel land, och du kan vända i dörren.

Det är en betydligt mer obekväm fråga än blodsanalyser. Det är också den enda som faktiskt räknas.

Faw Azzat är programledare för 100% Kvinnor samt entreprenör och debattör.