Entreprenörsstaten är en farlig illusion

KOLUMN Den så kallade entreprenörsstaten har på några få år gått från idé till doktrin. I dag genomsyrar den snart sagt alla OECD-länders innovationsmyndigheter. Dess praktiska uttryck är missionspolitik där staten ska samordna resurser, styra investeringar och forma regelverk för att lösa ”vår tids stora problem”.

Missioner ska innehålla tydliga, tidsbundna mål som att halvera utsläpp, bygga nästa generations batterier, eller leda om hela energisystem. Det handlar om så kallade elaka problem med komplexa, svårgripbara utmaningar som spänner över många politikområden samtidigt. Ambitionen är inte bara att laga det som går fel på marknaden, utan att välja riktning kring vilka teknologier som ska vinna, vilka som ska trängas undan, och därmed hur ekonomin utvecklas.

Det låter bra. Vem vill inte rädda världen? Problemet är att det saknas fungerande metoder.

För det första finns ingen robust metod för att välja och avgränsa missioner. Vilka problem är faktiskt lösbara? Vilka tekniska vägar är realistiska? Här uppstår en avgörande asymmetri där entreprenörer utgår från vad som går att göra, medan staten utgår från vad som borde göras. Missionspolitiken rör sig därför systematiskt mot problem där kunskapen är svag och osäkerheten hög.

Staten betalar inget pris

För det andra betalar staten inget pris för att ha fel. En aktör som inte kan gå i konkurs kan inte heller ta verklig risk. En entreprenör som satsar på fel teknik förlorar kapital, rykte och i slutändan sin verksamhet. Marknaden är brutal men informativ. Staten saknar denna mekanism. Misslyckanden kan omdefinieras, döljas eller överleva genom ytterligare stöd. I värsta fall lyckas staten med fel sak och låser fast ekonomin i en sämre teknologisk bana. Det är inte ens säkert att någon märker det, för staten saknar den mekanism som skiljer framgång från misslyckande. Den verkliga risken är alltså inte misslyckande, utan framgång på fel område.

För det tredje kan missioner inte utvärderas på ett meningsfullt sätt. Det räcker inte att nå ett mål på pappret. Det krävs också kunskap om vad som inte hände. Vilka teknologier trängdes undan? Vilka lösningar fick aldrig en chans? Den största kostnaden ligger i kontrafaktiska förlopp som aldrig kan observeras.

Stänger andra viktiga vägar

Missionspolitik är på åtminstone ett sätt en utmärkt tillväxtstrategi: för myndigheter. Varje ny mission motiverar fler tjänstemän, större budgetar och utvidgade befogenheter. Att doktrinen sprider sig snabbt bland innovationsmyndigheter är inte så förvånande.

Missionernas uttryckliga syfte är att skifta spelplanen. Men varje sådan förskjutning innebär att andra vägar stängs. Det finns en omfattande kyrkogård av idéer som aldrig realiserades eftersom kapital, kompetens och politiskt fokus styrdes någon annanstans. Det som syns är de projekt som finansierades. Det som inte syns är allt som aldrig fick en chans. Detta är inte ett argument mot statlig inblandning. Det är ett argument mot föreställningen att staten kan agera entreprenör utan att bära entreprenörens risk.

Undantag och inte regel

Det finns situationer där missionspolitik fungerar. När målet är tydligt, tekniken känd och ansvar kan utkrävas, som i Apollo-programmet. Just därför är dessa exempel missvisande. De är undantag, inte regel. De kom också från en stat med resurser och kapacitet som de flesta länder aldrig kan matcha. Sverige är ungefär en trettiondel av USA. Att kopiera doktrinen utan att kopiera förutsättningarna är inte en strategi. Det är en from förhoppning.

Det är i sig inget problem att stora resurser koncentreras till sådana frågor. Tvärtom. Problemet uppstår när staten inte nöjer sig med att formulera målen, utan försöker välja de exakta lösningarna: vilka teknologier som ska utvecklas, vilka som ska skalas upp, och vilka som ska trängas undan. Och det är just där resurserna nu koncentreras.

Ambitionen att rädda världen är lätt att förstå. Svårare att förstå är varför vi låtsas att vi vet hur.

Johan P Larsson Associate Professor of Economics and Public Policy vid University of Cambridge samt affilierad forskare vid Ratio