KOLUMN Detta ska snart handla om migrationspolitik. Men låt oss börja i teorin.
För snart 50 år sedan visade ekonomiprisvinnarna Finn Kydland och Edward Prescott att all maktutövning lider av ett inneboende trovärdighetsproblem. I ett statiskt ögonblick kan ett beslut förefalla rimligt, samtidigt som det bryter ned det system som underbygger dess egen trovärdighet. Måndagens jag är på krigsstigen med vem jaget är på tisdag. Fråga vem som helst som försökt banta.
Lösningen är lika enkel att formulera som den är krånglig att tillämpa: trovärdiga regler utgör en tvångströja som påtvingar långsiktighet.
Policy + beteende = politik
Några år tidigare hade Robert Lucas, även han ekonomipristagare, påvisat rationella förväntningar: politik måste förstås genom insikten att människor svarar på dess förändringar. Dynamik, således. Politik är policy plus beteende. Våra felslut uppstår inte när beslutsfattare agerar i stundens hetta. De uppstår när vi fattar det bästa beslutet givet den aktuella situationen, utan att beakta inverkan på framtida förväntningar.
Kydland och Prescott insåg följande: politik är inte ett spel med naturen, det är ett spel med människor som försöker förutse vad staten faktiskt kommer att göra. Om en regel inte uppfattas som trovärdig förändras beteendet redan innan den tillämpas. Då var regeln aldrig optimal, och på sitt sätt, aldrig en regel.
Varför kasta ut någon som bidrar? Dessa argument handlar om i dag. Hur påverkar de morgondagen? Däri ligger den verkliga ekonomin.
Vrid nu fram klockan till de så kallade tonårsutvisningarna. När många av de ungdomar som berörs kom till Sverige rådde en annan migrationspolitisk epok. Verkligheten var mer förlåtande. Handläggningstiderna långa. Verkställigheten svag. Signalerna var otydliga. Sedan förändrades opinionen. Vi skärpte reglerna, och nu randas verkställigheten.
Det moraliska argumentet är uppenbart: människor som ser sig som svenskar ska utvisas. Det finns så klart också ett ekonomiskt argument: det är orimligt att utvisa människor som arbetar, betalar skatt och sköter sig. Varför kasta ut någon som bidrar? Dessa argument handlar om i dag. Hur påverkar de morgondagen? Däri ligger den verkliga ekonomin.
Sällan skådat haveri
Regler utformas per konstruktion före deras utfall. Staten kan inte på förhand veta vilka individer som kommer att integreras väl, få arbete och bli samhällsnyttiga. Vi försöker lösa problemen när de uppstår – därifrån kommer exempelvis spårbytena. Det Jörgen Huitfeldt beskriver i Kvartal (12/2 2026) är ett sällan skådat haveri. Problem för stunden. Nya regler. Vinn nästa mandatperiod. Skyll på motståndaren.
Så här enkelt är det. Vi behöver enklare och tydligare regler. Och sedan måste vi stå upp för dem. Ibland in absurdum. Vår nuvarande regering har gjort något modigt: den har infört regler och försöker hålla linjen. Detta är verkställigheten.
En första fråga till den som har åsikter är: vilka regler vill du ha i stället? För dina abrovinscher duger inte.
Att det skulle krävas nationalekonomisk teori för bantningen att fungera. Fan också.
Johan P. Larsson
Johan P. Larsson är associate Professor of Economics and Public Policy vid University of Cambridge, samt affilierad forskare vid Ratio.
