Magdalena Anderssons politiska självbedrägeri

KOLUMN Magdalena Andersson klamrar sig krampaktigt fast vid drömmen om att bli Sveriges statsminister. Men hennes glansdagar är över och hennes enda möjlighet att återerövra en plats i rampljuset vore om TV4 skulle lansera en ny tappning av Biggest loser, där politiker får hjälp att komma till rätta med sin maktfullkomlighet.

Ett parti i förnekelse

Socialdemokraterna har sedan valet befunnit sig i ett stadium av förnekelse och i sin villfarelse förvränger partiet ständigt verkligheten. Först firade Socialdemokraterna med tårta på partihögkvarteret på Sveavägen 68 och utropade sig till segrare, trots att partiet gjorde det sämsta valet sedan allmän rösträtt infördes.

”Folket vill se en ny riktning för Sverige och Ulf Kristersson borde gratulera Socialdemokraterna” löd budskapet. Men sanningen är att svenska folket aldrig röstat för ett kliv mot vänster, att ett sammansvetsat vänsteralternativ aldrig funnits – och att Centerpartiet står för en tydlig högerpolitik.

När Magdalena Andersson fick sonderingsuppdraget så gick hon på en nit och föll i statsministeromröstningen, men verkade ändå fortsätta se på läget med tillförsikt som om det vore självklart att Socialdemokraterna ändå skulle bilda regering.

Desperationen bakom fasaden

Nu när Ulf Kristersson, Moderaterna, fått sonderingsuppdraget och ser ut att ha relativt goda möjligheter att föra samman den gamla alliansen bestående av M, KD, L och C, så skymtar desperationen då och då fram hos Magdalena Andersson. Men hon stannar inte upp i desperationen, utan trycker undan den, fortsätter ånga på och skräder inte orden.

Om Centerpartiet bildar en alliansregering, som får stöd av SD, så är det ett ”monumentalt svek” och ”det största sveket i svensk historia”, säger hon. Nu har hon också meddelat talmannen att hon parallellt med Kristersson gärna åtar sig ett sonderingsuppdrag, då det enligt henne ”rör på sig för hennes sida i politiken”.

Magdalena Andersson behöver inse att hon är och förblir en förlorare. Förtroendet för henne sjunker som en sten, Moderaterna går kraftigt framåt i opinionsundersökningar och Socialdemokraterna tappar i förtroende. Men både Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons bristande självinsikt är tragisk.

Andersson visar tydliga tendenser till maktfullkomlighet: arrogans, förakt mot politiska motståndare, självgodhet och ja, till och med ett stänk av hybris och narcissism, som när hon vid en presskonferens efter valet sade ”jag blev det största partiet, så man kan ju säga att jag vann valet”.

Socialdemokraterna upprättar en sorts falsk fasad utåt – och vill framställa sig själva som ett regeringsdugligt, framtidsinriktat parti, trots att det inte ens klarat av att förhandla fram ett tydligt regeringsalternativ. Det är uppenbart att det bakom socialdemokratins falska fasad inte finns något annat än tomrum.

En plats i tv-rutan

Magdalena Andersson platsar inte i en regering. Däremot skulle hon bli en utmärkt kandidat för Biggest loser, om TV4 någon gång skulle få för sig att återlansera programmet i en ny tappning och jobba med politiker som behöver komma till rätta med sin maktfullkomlighet.

Sofie Wiklund är journalist, moderat politiker och aktuell med boken Från S till M – mitt sidbyte i politiken (Ekerlids förlag, 2026).