Därför rasar journalisterna över förlorad makt

I fredags den 3 juli kl. 14.48 lade EU-parlamentarikern Charlie Weimers ut en ljudfilm på Facebook där han blir intervjuad av SvD-journalisten Martin Palmborg.

Eller intervjuad? Weimers blir snarare tjatigt utfrågad om varför han tagit sig friheten att i ett långt inlägg på X skriva att den svenske polismannen Christian Zedig, på semester i Danmark, blivit mördad av ett invandrargäng.

Palmborgs syfte med intervjun blir snabbt tydligt. Han vill avslöja att Charlie Weimers använt en tragisk händelse i Köpenhamn på ett felaktigt sätt. Men ju längre man lyssnar på det nästan 10 minuter långa klippet, desto tydligare blir det att det är Charlie Weimers som verkar ha gjort en ordentlig research, inte journalisten.

Mer påläst än granskaren

Några timmar senare publicerade även Palmborg en uppdaterad version av sin egen artikel på SvD, där även han konstaterar att polismannen dött av sina skador och att den misstänkte förövaren – som visserligen nekar till brottet – tidigare dömts till fängelse for mord. Att gruppen unga män som polismannen hade oturen att konfrontera bestod av invandrare från en annan kontinent, nämndes dock inte i SvD-artikeln.

Weimers avväpnar journalisten genom att visa sig vara mer påläst. Medan reportern famlar och ifrågasätter om det verkligen finns bekräftade uppgifter, hänvisar Weimers till danska medier, poliskällor och familjens egna offentliga inlägg.

Försöket att få en politiker vars åsikter man ogillar påkommen med felaktigheter leder snabbt till ombytta roller, där den förmente granskaren finner sig granskad i stället för intervjuobjektet. Journalisten, beväpnad med en förutfattad tes, försöker misstänkliggöra Weimers för att ha försökt utnyttja en svensk familjefar som fallit offer för ett brutalt gängvåld i Köpenhamn – men misslyckas totalt.

Egen oredigerad version

Charlie Weimers var klok nog att göra samma sak som civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin gjort till sitt signum: att spela in vad som verkligen sägs och ge sin egen oredigerade version av händelseförloppet.

Bohlin har inte bara rättat SvD:s fackboksredaktör Anders Q Björkman om örnar, estetik och svenska flygvapnet. Han har också korrigerat Dagens Nyheter, som försökt pressa honom rörande hans kritik mot att nöjesprofilen Edvin Törnblom – som öppet vill ha Magdalena Andersson som statsminister – ska utfråga partiledare.

Genom att spela in dessa typer av intervjuer och lägga ut dem oklippta på sina egna plattformar gör Bohlin och Weimers det omöjligt för journalisterna att sätta dit dem genom tendentiös redigering.

Rasande över förlorat monopol

Förlusten av tolkningsmonopolet gör medieetablissemanget rasande. Irritationen blev extra tydlig i Almedalen när Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson debatterade med Bohlin. Olsson anklagade ministern för att ”fiska i grumliga vatten” och hävdade att hans publiceringar ”göder en mediefientlig rörelse”. Olsson påstår att Bohlin kallat en reporter på Aftonbladet för ”suspekt och korrumperad” efter en granskning av säkerheten kring statsministerbostaden Fållökna.

Bohlins svar var dräpande: ”Jag har varken sagt att hon är suspekt eller korrumperad. Det här är ett praktexempel på hur etablerad media förvränger och förställer."

Bohlin berättade att hans kritik var en ren sakupplysning om att reportern fått pengar från rebellmammorna för en bok hon skrivit. När Olsson pressades på detaljerna tvingades hon erkänna: ”Jag jobbar inte på Aftonbladet. Jag är inte insatt i de här specifika sakförhållandena.”

Gamla medieordningen är död

När medierna granskar kräver de total transparens och underkastelse. När de själva möts av samma sak anser de att det är ett demokratihot.

Den gamla medieordningen, där journalister agerade enväldiga grindvakter, är död. Det är denna demokratisering av informationsflödet som gör traditionella journalister upprörda. I ett försök att försinka denna oåterkalleliga process, och bibehålla makten över narrativet ännu ett tag, misskrediteras alla politiker som vågar ifrågasätta journalister eller journalistiska vinklingar.

Detta kommer inte att fungera, för med all sannolikhet kommer allt fler människor att spela in journalisters agerande och publicera sina egna motbilder. Detta är inte en fara för demokratin, utan en utveckling som stärker demokratin.

Marie Söderqvist och Henrik Jönsson