Dansbandsveckan gav kultureliten match
Dansbandsveckan i Malung är över för i år, men efterdyningarna syns i politiken. Med sänkt moms och slopat dansförbud har Tidöregeringen tagit ställning för verklighetens folk – och gett den bidragsberoende kultureliten en rejäl kyss.
På dans i Malung
Idag återgår lugnet till den lilla tätorten Malung med 5000 invånare i västra Dalarna. Dansbandsveckan, den fyrtionde i ordningen, är över för den här gången. Över 80 olika band har spelat på sex olika dansbanor i en hel vecka.
Donnez har fått pris som 2026 års dansband och vokalisten Kent Ekman från bandet Micke Ahlgrens fick årets Guldkalv, som dansbandsvärldens stora pris heter.
Verklighetens folk i politiken
Få regeringar har gjort så mycket för dansen som Tidö. Det så kallade dansförbudet som innebar att restauranger och barer behövde ha ett polistillstånd för att gästerna skulle få dansa, togs bort redan 2023. Och den 1 juli i år sänktes dansbandsmomsen från tjugofem procent till samma nivå som alla andra kulturaktiviteter – sex procent. Dansbandsmusiken tog därmed steget in i den ”riktiga” kulturen.
Inte nog med det. Kulturministern, Parisa Liljestrand, som i vintras blev hårt ifrågasatt för att hon inte hade tid att inleda filmfestivalen i Göteborg, tog sin dansanta regeringskollega Camilla Waltersson Grönvall med sig, och åkte till skogarna i Dalarna för att hålla tal och inviga dansbandsveckan i Malung istället.
Kanske är det bara för att det är valår, eller så kan den strida strömmen av politiker som besökt eventet tas som ett tecken på att verklighetens folk på riktigt fått betydelse i politiken. Ebba Busch som alltid har koll på vad som rör sig i folkdjupet var där och dansade och med henne följde landsbygdsministern Peter Kullgren. Influencern och före detta politikern Jan Emanuel gjorde dansdebut i Malung. Vänstertidskriften ETC filar på ett reportage från Malungscampingen, för att beskriva dansbandsfenomenet.
Avslappnad folklig frihetsrörelse
Dansband är svenskt på samma nivå som Vasaloppet och blåbärssoppan, midsommarfirande med jordgubbar, sill och snaps eller som sommarens skärgårdsliv. Ingen talar förortssvenska men alla talar med distinkta landsbygdsdialekter. Det finns inga burkor, niqab eller hijab, inte heller några dyra märkeskläder, höga klackar eller tredelade kostymer. Det är folkligt, fotriktigt och fritidsklätt. Och det är vänligt på en nivå som gör att man som stockholmsbo knappt vet hur man ska hantera situationen. Alla bjuder på sig själva, på öl, hembränt, en sängplats eller bara på en dans.
Kanske är det den här avslappnade landsbygdssvenskheten som gjort dansband och dansbandsmusiken till något som aldrig riktigt släppts in i kulturens finrum trots dess enorma popularitet och försäljningsframgångar.
Subversiv motkultur
Tankesmedjan Timbro gav förra året ut boken Kramgoa låtar - Hur dansbanden förändrade Sverige. En antologi där det initierat och roligt beskrivs hur dansbanden fungerade som en omedveten subversiv motståndsrörelse mot vänsterns och kulturelitens dominans i medierna, och hur musiken fungerade som en folklig frihetsrörelse mot den hårt politiserade och bidragsfinansierade kulturen som började växa fram på 60- och 70-talen.
Trots att band som Vikingarna sålt över 11 miljoner skivor förbigås de med påtagligt ointresse i kulturvärlden. Och även om vi alla någon gång stött på namn som Lasse-Stefanz, Thorleifs eller Flamingokvintetten har det skrivits mycket lite om att dessa band också är kommersiella succéer som legat på svenskarnas topplistor i åratal, levererat tusentals utsålda spelningar och vunnit oräkneliga priser. Kanske har dansbandsfenomenet varit för kommersiellt framgångsrikt för sitt eget bästa, för dansband behöver varken kulturbidrag eller kommunalt subventionerade möteslokaler.
Odödliga refränger om livet
Dansbandsmusikens texter handlar precis som den amerikanska countrymusiken om den lilla människans perspektiv på livet, långt bort från storpolitik och ideologier. Även om man i dansbandsmeckat Värmland, där flera av de mest framgångsrika banden har sitt geografiska ursprung, försökt göra finkultur av dansband genom att tonsätta Gustav Fröding eller Ferlins dikter, är det inte texter om revolutioner eller om världens orättvisor som dominerar, utan enkla rim om sommar, sol och kärlek.
Och det kanske är just därför, det för många är så oemotståndligt. Det är därför Malung varje år i mitten av juli besöks av närmare 100 000 människor som dansar, festar och sjunger med i odödliga refränger om livet och den såväl lyckliga som olyckliga kärleken. Det går helt enkelt inte att ogilla en tonsatt sommarnatt i Dalarna.
