Ed Sheeran och musikens makt
Den brittiske superstjärnan har gjort många arga den senaste veckan. Men inramningen av lördagens konsert ger Mårten Arndtzén både en klump i halsen och lite hopp.
Jag har aldrig varit mycket för Ed Sheeran. Hans låtar har ibland viftat förbi som trallvänliga kastvindar en mild höstdag. Jag har knappt märkt att de är där förrän de är försvunna igen. Men jag vet att han kan väcka känslor för när min dotter var 11 ville hon skippa skolan för att köa till en av hans konserter. Jag sa nej. Det väckte känslor.
Men när jag ser hans tacktal efter lördagens konsert i Philadelphia får jag själv en klump i halsen.
Publiken vs. opinionen
Det finns mycket att säga om kalabaliken kring Ed Sheerans tidigare förband, rapparen Macklemore, som nyligen sparkades från Sheerans turné efter att ha förvandlat sin akt till ett upprop mot ”folkmord” och för ett ”fritt Palestina”.
Som att varken Sheeran eller de arenaägare som sparkade rapparen rimligtvis kan ha varit omedvetna om dennes inställning när de signade honom. Och att de nu givit honom en präktig skjuts i karriären, åtminstone på kort sikt (stigande biljettpriser till hans egna konserter) men kanske också på längre (martyrstatus inom kulturvänstern).
Det finns också en del att säga om Ed Sheerans tal i början av Philadelphiakonserten, då han nervöst läste innantill från en teleprompter och bad om ursäkt för sin okunnighet men ändå försökte leverera en balanserad take på Gazakriget och dess förspel:
”Det som hände i Israel och på musikfestivalen den 7 oktober var fruktansvärt och försvårade århundraden av judiskt lidande” och ”Det som sker i Gaza är katastrofalt, oförsvarbart och oproportionerligt” osv.
Om syftet var att blidka den ursinniga opinion som, vilket han bekänner i slutet av konserten, fått honom att överväga att kliva av scenen för gott så misslyckades han förstås. Men lyssna på hans publik.
När Sheeran talar om Mellanösternkonflikten är de nästan helt tysta. Spridda applåder, enstaka hojtanden. När han talar om att hedra sina åtaganden till fansen och att hans konserter handlar om ”mänsklighet, inte politik” – då bryter jublet loss.
De har inte betalat dyra biljetter, bokat hotellrum, åkt långt och fixat barnvakt för att få veta vad de ska tycka om Gazakriget. De har gjort det för att de älskar Ed Sheeran och hans musik.
Kravet på ställningstagande
Människor som uppskattar politisk konst ser ofta ned på konstnärliga uttryck som inte tar ställning i eller, som det brukar heta, ”undersöker” en eller annan samhällsfråga. Opolitisk konst betraktas som ytlig underhållning eller pekas ut som smygpolitisk genom att inte ta tydlig ställning till lämpliga orättvisor – just den anklagelse som tvingade fram Sheerans ursäkt i lördags.
Men anledningen till att musik är ett så åtråvärt verktyg för politiska propagandister är att den når oss bortom språket. Går rakt in i känslolivet utan att passera förståndet. Det ger en enorm kraft – ja, makt – som man kan använda på olika sätt.
Macklemore använde den för att sprida en populär uppfattning i en utrikespolitisk fråga som engagerar många amerikaner. Men det var nog minst lika mycket Ed Sheerans makt han försökte göra bruk av, som sin egen. Genom att slå fast den korrekta åsikten inför den större och mer populära artistens framträdande skulle tillgången till den senare reserveras för de rättänkande.
De övriga skulle åtminstone få skämmas lite för sina unkna uppfattningar eller bristande engagemang.
Gemenskap framför politik
Vad Ed Sheeran vill åstadkomma med sin musik är motsatsen. När han i slutet av konserten satte sig på scenkanten, grät en skvätt och tackade sin publik för att de kommit så sammanfattade han vad det handlar om med orden ”enhet, kärlek, familj”.
Underströk med emfas att alla är välkomna – oavsett bakgrund, politiska åsikter eller religiösa övertygelser. Att det är själva poängen, att olika sorters människor samlas och ”hoppar runt som galningar” tillsammans.
Berättade att den värsta veckan i hans liv nu slutat med den bästa konserten i hans liv. Att många pressat honom att ställa in turnén men i så fall ”vinner inte kärleken”.
Cheesy? Det tyckte inte upp emot 60 000 personer på Lincoln Financial Field i Philadelphia. De jublade i högan sky, medan ett femtiotal aktivister utanför arenan krävde att konserten skulle stoppas.
”Världen är en otäck plats just nu. Amerika är en otäck plats just nu. Det här ger hopp” sa Sheeran.
Jag är böjd att hålla med.
