Ansiktslösa vittnen och mörklagd kontext i hyllade Gazafilmen

Duken skymmer koret och altartavlan med herdarnas tillbedjan. Den hänger högt så att hela församlingen ska se. Längst ut i bänkraderna brinner levande ljus.

Det hör nog till ovanligheterna att Mariakyrkan vid Slussen är så här fullsatt. Men biljetterna var gratis och filmen som ska visas – en dryg vecka före premiär – fick nyligen den längsta, stående ovationen någonsin på filmfestivalen i Venedig. 25 minuter!

Stämningen är förväntansfull och i bänken bakom min sitter före detta vänsterpartistiska riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas.

”Naza” är en förkortning av ”nezek agavi” – den hebreiska motsvarigheten till engelskans collateral damage – och även titeln på denna dokumentärfilm. De Oscarsbelönade, israeliska filmskaparna Yuval Abraham och Rachel Szor intervjuar ett tjugotal anonyma vittnen som säger sig ha tjänstgjort i den israeliska armén (IDF) under Gazakriget. De berättar alla saker som indikerar att krigets många civila offer skulle vara mer eller mindre avsiktliga.

Kort sagt: att Israel skulle ha försökt begå ett folkmord.

En suggestiv anklagelse

Estetiskt är det en mycket välgjord film. Enkel, men välgjord. Intervjuerna genomförs på hustak i ett nattligt Tel Aviv. Medan de mörklagda vittnena berättar sina blodisande historier ser vi glimtar av israeliskt vardagsliv genom stadens fönster. Det zoomas in på folk som ser på teve och lagar mat. Det ser tryggt och bekvämt ut, men ansiktslöst – precis som intervjuklippen. Det påpekas att det geografiska avståndet till Gaza är kort.

Stadens ljud blandas med den sortens mörka, syntetiska toner man brukar lägga på för att indikera annalkande fara i thrillers och skräckfilm.

Innan visningen börjar framför en representant för Folkets Bio en hälsning från filmarna: ”Det är allas vår skyldighet att se filmen och att inte titta bort”. En liknande formulering återkommer i en textruta mot slutet av filmen.

En selektiv skyldighet att se

Det får mig att tänka på den nya säsongen av israeliska tv-serien Fauda. Den utspelar sig i huvudsak efter den 7 oktober, men allt som händer är en konsekvens av den dagen och två hela avsnitt ägnas en tillbakablick på massakern. De inleds båda med en varning för obehagliga scener och en försäkran om att man kan hoppa över dem men ändå följa med i handlingen.

Alltså: Vi får inte vända bort blicken från Gaza. Men kan hoppa över den 7 oktober.

Kulturlivet i stort verkar hålla med om det, åtminstone i Sverige. Medan den palestinska litteraturen om Gaza fyller antologier och kulturtidskrifter så är Eli Sharabis bok ”Gisslan – 491 dagars fångenskap hos Hamas” den hittills enda israeliska vittneslitteratur som översatts till svenska. Den utgör för övrigt hälften av samtliga böcker som översatts från hebreiska till svenska sedan oktober 2023 – en utgivning som ”exploderar” i höst när två nya böcker av israeler kommer ut (även om den ena boken översatts från engelska).

Jag söker efter den 7 oktober på Svt Play men hittar i stället ett helt paket med filmer om Gaza. Mejlar deras presstjänst men får inget svar.

På Netflix har Faudas nya säsong legat ute sedan den 8 september men än så länge är det bara SvD som publicerat en recension (recensenten ansåg att serien borde handla mer om Gaza).

Ett narrativ med blinda fläckar

Att Naza får premiär så här nära den 7 oktober är knappast en slump. På sociala medier har aktiviteten ökat de senaste dagarna och det vimlar av bilder som uppges föreställa ett förött, sönderbombat Gaza.

Vi får inte titta bort – och framför allt inte åt fel håll.

”It didn’t start on October 7th” lyder slagordet när Lunds Students for Palestine kallar till demo på campus den 7 oktober – en av flera manifestationer mot Israel på svenska högskolor den dagen. I Naza markeras den historiska kontexten med lätt hand och stor elegans. Svartvita arkivklipp med bilder på människor som gräver i sanden till en voiceover om att ”det påstås att Tel Aviv växte upp ur öknen”. Några av de karaktäristiska, vita Bauhausbyggnaderna flimrar förbi och följs av äldre bebyggelse som rivs och schaktas bort.

Var rivs det, och vems hus? Det behöver inte sägas. Vi ”vet” redan vems. Kvinnan bredvid mig i bänken grymtar bekräftande.

Det är bara på ytan som Naza handlar om Gazakriget. På djupet är den (ännu) en berättelse om ”folkmordet” och ”bosättarkolonialismen”, om hur judarna stal landet och nu utrotar dess urfolk. Att judar levt där längre än något annat folk och att den arabiska befolkningen i Gaza, Judéen och Samarien mångdubblats sedan 1948 är bara ett par av många irriterande omständigheter som vi inte får avstå att blunda för om denna berättelse ska fungera.

Ansiktslösa vittnen och mörklagd kontext

Naturligtvis kan IDF begå krigsbrott. Med tanke på att Hamas hade apterat Gaza som ett slags självutlösande bombbälte av avfyrningsramper och kommandocentraler under sjukhus, skolor och FN-inrättningar inför den 7 oktober 2023, och det israeliska motangrepp man kallt kunde räkna med, så verkar det nästan osannolikt att israelerna helt skulle ha lyckats undvika övertramp. Naturligtvis bör det utredas och ansvar utkrävas.

”We control them” slår någon fast redan i filmens första arkivklipp, som visar tidiga embryon till den israeliska övervakningsteknologi som numera låter IDF identifiera både stridande och civila genom deras telefoner. Att denna övervakning inte minst syftar till att undvika civila dödsoffer i samband med riktade angrepp mot militära mål är ytterligare en störande omständighet som Nazas upphovsmän inte glömmer att blunda för.

I stället vittnar filmens ansiktslösa berättare om AI-driven övervakningsteknologi som tillämpas med total känslokyla och noll respekt för människolivets helgd. We control them – och avgör likt grymma gudar vem som ska leva och vem som ska dö. Men kriget började med att israelerna fick ett mycket blodigt kvitto på att man förlorat, just, kontrollen. Inte minst: den största gisslan palestinierna någonsin förfogat över, i huvudsak bestående av hundratals civila israeler (vars liv och säkerhet är hela syftet med Israel som stat).

IDF har för länge sedan medgivit att toleransen för ”naza” ökade i krigets inledningsskede – men också hävdat att man ändå följde internationella bestämmelser och påpekat att reglerna skärptes igen redan i november 2023. I filmen Naza förekommer inga sådana nyanseringar, i stället slår en textruta i filmens slut fast att de berättelser vi just tagit del av beskriver någonting som fortfarande pågår.

IDF får inga möjligheter att bemöta anklagelserna i filmen. Den har ännu inte visats för publik i Israel, vilket förstås begränsar möjligheterna för de riktigt initierade bedömarna att granska vittnenas berättelser. När den chansen så småningom kommer har filmen troligen redan gjort sitt jobb och eventuella invändningar blivit ännu lite lättare att avfärda som ”hasbara” – israelisk propaganda.

Vi får ju inte blunda. Utom för det som talar emot.

Det är som i kyrkan. Även här inne omges vi av mörker. Vi ser egentligen ingenting, hör bara berättelser som vi inte har några rimliga möjligheter att bedöma den relevanta kontexten för, eller sanningshalten i. Vi måste välja. Tror vi dem inte finns ingenting här att hämta; anonyma vittnesmål som motparten inte kunnat bemöta har lågt bevisvärde. Men väljer vi att tro så står hela vår storartade föreställningsförmåga till vårt förfogande.

Och någonstans i dess grumliga bottenslam: våra djupt rotade föreställningar om judisk blodtörst.

Naza har svensk biopremiär den 2 oktober. Filmen är producerad av den brittiska tidningen The Guardian, som lovat att strömma den gratis från och med november. Här kan man läsa IDF:s kommentar till filmen.