Svek och inspelningar: Liberalernas verkliga kris

Inför söndagens extra landsmöte kokar det i Liberalerna. Partiledaren Simona Mohamsson besökte på torsdagskvällen Stockholmsdistriktet för att försvara partiets nya linje om Sverigedemokraterna. Därefter hamnade en hemlig inspelning från mötet hos medierna. I inspelningen säger hon att samarbetet med SD inte var hennes första- eller andrahandsval, men att hon anser att linjen är nödvändig för att hålla partiet kvar i riksdagen.

Att en liberal partiledare helst hade sluppit regera med SD är knappast ett avslöjande som vänder upp och ner på svensk politik. Ingen som följt svensk politik kan rimligen vara förvånad över att många liberaler ser samarbetet med SD som ett nödvändigt ont snarare än en drömallians.

Det verkligt uppseendeväckande är något annat: att någon på ett internt möte i partiets största distrikt valde att spela in partiledaren i smyg och sedan såg till att materialet nådde medierna.

Fiender i egna leden

Det avslöjar egentligen inte något nytt om Mohamsson. Det avslöjar hur långt hennes fiender är villiga att gå.

Ett parti kan leva med hårda konflikter. Det kan till och med vara nyttigt. Men det kan inte fungera länge om människor slutar lita på att interna samtal faktiskt är interna. När partiledaren måste utgå från att någon i rummet kan spela in för att skada henne, förändras allt. Då blir möten inte längre ett sätt att lösa konflikter, utan ännu en front i konflikten.

Och det är här Liberalernas verkliga kris syns.

När samtal blir vapen

Det går inte att bygga förtroende, förankra en ny linje eller samla ett parti kring svåra beslut om de interna samtalen när som helst kan förvandlas till vapen. Den som verkligen vill ändra partiets kurs borde försöka vinna den striden politiskt. Att spela in partiledaren i smyg och läcka till medierna gör motsatsen: det gör det svårare att tala öppet, svårare att pröva argument och svårare att hålla ihop organisationen.

Därför handlar det här om mer än SD. Frågan är inte bara vilken linje Liberalerna ska ha. Frågan är om partiet fortfarande går att leda.

För Liberalernas problem tycks inte bara vara oenighet i sak. Problemet är att partiet verkar sakna en fungerande ordning för att hantera oenighet utan att den blir offentlig, personlig och destruktiv.

Krav på intern disciplin

I andra partier finns ofta en hård intern disciplin. Den kan vara osympatisk, men den fyller också en funktion: den gör det möjligt för en partiledning att faktiskt leda. I Liberalerna verkar motsatsen gälla. Där riskerar varje större konflikt att bli ett öppet ställningskrig.

Det är också därför söndagens möte fått en så laddad form. Striden gäller i praktiken relationen till SD, men har formellt gjorts till en fråga om förtroendet för Mohamsson som partiledare. På så sätt tvingas partiet inte bara ta ställning till en linje, utan till vem som över huvud taget ska leda det. När flera liberala statsråd dessutom sagt att de lämnar om hon faller, höjs insatsen ytterligare.

Syfte att skada

I det ljuset blir också läckan lättare att förstå. Den handlar inte om att avslöja något nytt. Den handlar om att skada.

Kanske blir söndagen också ett reningsbad. Kanske lämnar de krafter som under lång tid gjort Liberalernas interna konflikter till offentlig teater. Då finns åtminstone chansen att bygga upp något nytt: ett parti med större arbetsro, tydligare ledarskap och bättre förutsättningar att faktiskt fungera som parti igen.