KOLUMN Jag har varit vädernörd sedan barnsben och följt klimatfrågan i 30 år. Jag har genom åren både oroats över larmrapporter och lugnats av rön som säger något annat. Det sistnämnda har, absurt nog, gjort att jag setts som konträr.
För åtminstone femton år sedan började jag tänka att överdrifterna i larmen tidvis är så flagranta att det snart borde bli uppenbart för alla att de inte kan stämma. Men hot-narrativet fortsatte att dominera.
En långsam pyspunka
Efter hand landade jag i hypotesen att klimatöverdrifterna troligen aldrig kommer att ”avslöjas” men däremot tyna bort i ett slags lång pyspunka. Om några decennier, har jag tänkt, sätts inte längre klimathotet rutinmässigt i toppen på dagordningen så snart det inte råder någon annan, mer akut kris. Vi kommer förstås inte att få höra politiker eller aktivistiska forskare kliva fram och deklarera ”vi hade fel, det var inte så enkelt och inte så farligt som vi sade”. Nej, de kommer i vanlig ordning att tala sig varma om något annat hot. Men det får man ta.
Jag börjar tro att den där pyspunkan är här nu. Och hålet i slangen kan faktiskt vara lite större än jag trodde det skulle bli (även om det finns gott om aktörer som skyndar till med lagningslappar och vulkaniseringsvätska).
Tecknen på att berättelsen börjar utmanas är många. En uppenbar förändring är att USA numera är öppet skeptiskt och har lämnat FN:s klimatkonvention. Men det är inte bara det.
Elitens egna projekt
Flera västledare som varit ivriga tillskyndare av klimatagendan har gjort lappkast de senaste månaderna. Kanadas Carney vill göra sitt land till en ”energistormakt” genom mer gasutvinning. Tysklands Merz medger i princip att energiomställningen varit ett självskadebeteende. EU drar tillbaka förbudet mot bensinbilar.
Bill Gates, global mega-influencer innan han hamnade i Epstein-moraset, chockade många alarmister när han i höstas förklarade att klimatförändringarna inte hotar civilisationen och att vi borde prioritera andra saker först. Han sade exakt vad debattörer som Bjørn Lomborg hävdat i tjugo år och fått skopor av ovett för.
Man kan även ana att gräsrotsaktivister börjar misstänka att klimathotet kanske var elitens projekt, inte folkets. Greta bytte fråga, och Lucy Biggers, som fick miljontals följare som alarmist, sprider nu budskapet att hon hade fel.
Saknar helt verklighetsförankring
Mitt i allt detta kommer nya teorier om vad som ligger bakom den globala uppvärmningen. De handlar om exempelvis molnigheten, haven och lufttrycket.
Men det är inte en plötslig, kollektiv vetenskaplig uppenbarelse som driver pyspunkan. Det är det jordnära. Det är den gryende insikten att nettonollpolitiken saknar verklighetsförankring. Att den gröna omställningen inte är hållbar i sin nuvarande, primitiva form. Sol och vind är inte i närheten av de traditionella kraftslagens kapacitet.
När politikerna nu i praktiken (i tysthet) medger detta, skrotar de sina braskande varningar om en förestående kollaps. De var ju till för att mobilisera väljarkåren bakom omställningen. Netto noll är helt enkelt ingen valvinnare 2026.
Anders Bolling
Anders Bolling är journalist och författare.
