KOLUMN En politisk omvälvning pågår i väst. Beroende på vilken sida man lyssnar till framställs den än som civilisationshotande, än som civilisationsräddande. Jag syftar förstås på uppsvinget för partier som beskrivs i termer av populism, ytterhöger, extremism och nationalism. Alla fyra kan i mitt tycke diskuteras, men jag ska här titta närmare på den sistnämnda, som i regel tas för given, även av partierna själva.
Har en stor andel av befolkningen blivit inåtvänd efter att tidigare ha bejakat integration och internationella band? Jag tror det är ett missförstånd.
Bejakande av nationalstat
Minns ni SD-toppen Erik Almqvist? Han flyttade permanent till Ungern för tolv år sedan och angav bland annat landets ”frihetliga socialkonservatism och nationalism” som skäl. Jag antar att många av partiets väljare på samma sätt uppskattar de politiska val Orbáns Ungern gjort. Men vill de införa ungersk kultur? Såklart inte. Det gemensamma här är snarare bejakandet av enheten nationalstat, inte nationalism i strikt mening.
Sverige är för övrigt ett intressant fall. En utmärkande drag är en ovanligt svag nationalkänsla, trots nästan tusenårig existens. Det är inget jag plockar ur bakfickan. Det är väl dokumenterat av historiker och antropologer. Det är helt enkelt rätt svenskt att inte tycka det är så förtvivlat viktigt att definiera sig som just svensk.
Det har uppstått en värdegemenskap över gränserna, där gränser samtidigt hålls fram som värda att bevara.
Jag tror det är något annat än nationalism som motiverar rätt genomsnittliga medborgare att flytta över till nat./pop./ytt.hög/extr.-partierna (och MAGA-rörelsen): De tycker att pendeln har slagit för långt åt det globalistiska hållet.
Det handlar inte bara om invandring utan också om vad som – rätt eller fel – uppfattas som diverse inskränkningar i frihet och privatliv. Många misstror den elit som haft problemformuleringsinitiativet i några decennier och som man uppfattar blivit fartblind. De som känner likadant i andra länder står dem väldigt nära.
Det har uppstått en värdegemenskap över gränserna, där gränser samtidigt hålls fram som värda att bevara. I viss mån rör det sig om en skillnad mellan stad och land, vilket är en indikation på att det inte är nationerna som är vattendelaren.
Ju fler väljare, desto mindre avvikande
Fransmän, tyskar och britter som röstar på de här partierna är lika lite som sina svenska motsvarigheter intresserade av att på något avgörande sätt upphöra med att ta intryck av varandra eller besöka varandra. De vill bara göra det på ett mer … organiskt sätt? Till syvende och sist sitter även den här nya politiska rörelsen med sina väljare. Har man en fjärdedel av ett lands befolkning bakom sig, eller mer, kan man inte avvika alltför mycket från den dominerande världsbilden.
Inom ett par, tre år kan dessa partier ha makten även i de stora västeuropeiska länderna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, där de nu leder i opinionen. När de suttit ett par mandatperioder är det de som har problemformuleringsinitiativet. Efter tio eller tjugo år svänger pendeln tillbaka igen. Fast inte hela vägen. Det gör den aldrig. Något från varje våg fastnar alltid.
Anders Bolling
Anders Bolling är journalist och författare
