KOLUMN I min sociala värld hanteras störaren i Vita huset fortfarande som Voldemort, han som inte får nämnas. Ämnet leder sällan till konstruktiva samtal. Men är det möjligt att inte reflektera över det pågående tumult han initierat. Svar: Nej.
Trump och hans koalition skakar om så många förhållanden de flesta av oss trott vara självklara att många inte kan föreställa sig annat än att det måste vara någon form av vansinne, och tillfälligt, och förmodligen mest en ond dröm.
Att försöka resonera om vad allt detta kan innebära och i vilken mån det verkligen är galet eller kanske har visst fog för sig, i synnerhet i relation till hur det brukade vara, är problematiskt. Filosofen Charles Eisenstein talar om hur vi lätt blir ”drunk on the narrative”, berusade av den polariserande berättelse vi matats med. För att nyktra till behöver vi vara beredda att acceptera det som ligger utanför berättelsen.
Mer än ett hack i kurvan
Trump är mer ett symptom på en tektonisk förflyttning som pågått under ytan en tid än en orsak till röran. De flesta av dem som röstade fram honom suktade rimligen inte efter en narcissist utan ville slippa ett arrogant etablissemang av globalister. Men nu är det han som sitter där, och med den grandiosa självuppfattning han har tar han den roll han de facto tilldelats – omröraren, katalysatorn – på största allvar.
Utan att gå in på värdet av enskilda beslut och förändringar (det finns både vettiga, konstiga, onödiga och brutala) finns en ofrånkomlig aspekt som alla förr eller senare kommer att behöva reflektera över: Det här är inte ett hack i kurvan. Trump kommer att försvinna, men världen blir aldrig precis som den var.
Polletten börjar trilla ner hos den elit som haft problemformuleringsinitiativet i 35 år. Somliga säger nu saker som varit tabu. Kanadas premiärminister Mark Carney medger att den ”regelbaserade världsordningen” bara var en illusion, men att vi låtsades att den var på riktigt, Tysklands förbundskansler Friedrich Merz medger att det var ett misstag att avveckla kärnkraften och Kaliforniens guvernör Gavin Newsome medger att Demokraterna har misslyckats med gränspolitiken.
Hur bra ledare har vi egentligen? Vill vi styras uppifrån? Vill vi ha hierarkier? Hur stort inflytande vill vi ge ovalda byråkrater och teknokrater?
Strålkastarljuset riktas mot idéer vi inte ens förstod kunde ifrågasättas: allianser, ”vänner, ”fiender”, västs dominans, det internationella regelverket, folkrätt, definitionen och värdet av demokrati och frihet. Och vem ska bestämma hur vi ska se på dessa idéer? Hur bra ledare har vi egentligen? Vill vi styras uppifrån? Vill vi ha hierarkier? Hur stort inflytande vill vi ge ovalda byråkrater och teknokrater?
Trump kan också klargöra för oss vad vi inte vill ha.
Kanske ska vi organisera oss på något annat sätt än det som växte fram under 1800-talet. Kanske inte ens geografiskt. Kanske gränsöverskridande nätverk kan föra oss närmare ett riktigt folkstyre, inte ett styre via ombud, som nu, vilket oundvikligen leder till en politisk klass som riskerar att bakbindas av kontinuerliga makthavare bakom kulisserna.
Själv fascineras jag av det schweiziska systemet. Kan någon namnge en enda president eller regeringschef i Schweiz genom historien? Kanske är det så vi alla borde organisera oss: rotation, folkomröstningar, decentralisering, ”glokalisering”. Det kan vara en god idé att stanna upp, vänta tills dammet lagt sig och sedan låta en gräsrotsglobalisering ta form i en naturlig, organisk ordning, och låta lokalt, regionalt och nationellt vara basen för integration och samarbete ett tag till.
Ett naturligt skifte
Thomas Kuhn beskrev hur vetenskapen genomgår paradigmskiften. Detsamma gäller samhällsordningar. Skiftet är naturligt. Det har hänt förr och kommer att hända igen. Det är inte 1945 längre, inte 1989 och inte ens 2019 (schismen befolkning – ledare under pandemin var en förelöpare till den virvelvind vi är inne i nu).
Det här är i själva verket en gyllene tid för en förutsättningslös diskussion om vilken värld vi vill ha. Och det är bäst att hålla den innan en ny uppsättning makthungriga människor börjar skedmata oss med en annan söndrande berättelse.
Anders Bolling
Anders Bolling är journalist och författare
