KOLUMN “Det finns årtionden då ingenting händer, och så finns det veckor då årtionden händer”, lär den sovjetiske statsbyggaren Vladimir Iljitj Lenin en gång ha sagt. Citatet återges av Finlands president Alexander Stubb i en trist bok om “den nya världsordningen”, där han hävdar att veckan då Ukrainakriget bröt ut, i februari 2022, var den mest betydelsefulla på decennier. Det finns förvisso skäl att hålla med. Men det finns också en annan god kandidat: den sista januariveckan 2026, då Sverige svängde i kärnvapenfrågan.
Redan för två år sedan, i april 2024, skrev jag att “framtidens nya stora försvarsprojekt borde vara svenska kärnvapen” för att värna Sveriges oberoende från storpolitikens skiftande väderlek. Man kunde nästan höra syrsorna spela i avsaknad av respons i debatten. Samma sak när jag på hösten föreslog ett blågult samarbete i atomfrågan med Ukraina. Det ansågs helt enkelt ligga för långt utanför det tänkbara för att tas på allvar: Sverige stod ju under Joe Bidens amerikanska kärnvapenparaply. Endast en framsynt allierad stormakts ambassad insåg att jag snarare var före min tid – och bjöd in mig till en allvarlig diskussion.
Brustna fördämningar
Sedan dess har USA:s president Donald Trump, likt Michail Gorbatjov under Sovjetsystemets sista år, dragit tillbaka det amerikanska beskyddet från Europas klientstater. Och i förra veckan brast slutligen fördämningarna i det svenska kärnvapentabut. “Helomvändning på gång – öppnar för svenska kärnvapen”, som Sveriges Televisions kommentator Mats Knutson sammanfattade saken.
I Agenda den 25/1 avslöjade nämligen statsminister Ulf Kristersson att Sverige utforskar ett samarbete om kärnvapen med Frankrike. Enligt Daily Telegraph handlar det om att ställa svenskt territorium under ett fransk-brittiskt kärnvapenparaply, eventuellt med kärnvapen placerade i Sverige i fredstid. Kristdemokraternas Ebba Busch kom samtidigt ut för svenskt deltagande i ett “europeiskt kärnvapenprogram”.
Svenska kärnvapen oundvikliga
Det har dock inte blivit någon riktig debatt den här gången heller, eftersom den svenska offentligheten i vanlig ordning har samlats kring ett nytt konsensus. Men idén att två extremt sårbara liberala stats- och regeringschefer – Emmanuel Macron och Keir Starmer – vars nationalistiska efterträdare väntar i kulisserna, av sina hjärtans godhet ska tillhandahålla kärnvapen till Sverige, är blott en hållplats på vägen mot den oundvikliga slutstationen: ett återupplivat svenskt kärnvapenprogram.
När det skenbart avvecklades genom 1968 års försvarsbeslut, lämnade man ett kryphål i formuleringen: “Det ligger för närvarande inte i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att anskaffa kärnladdningar.” För närvarande inte; alla som kan läsa kanslisvenska inser sprängkraften.
Det går alltså utmärkt att hänvisa till försvarsbeslutet, konstatera att omständigheterna har förändrats och därefter starta om kärnvapenprogrammet. Regeringen har, om än omedvetet, redan förberett ett sådant vägval genom att avskaffa förbudet mot uranbrytning i Sverige. Det som saknas är anrikningsteknologin, men just i det avseendet kan Sverige söka samarbeten med andra europeiska stater. Det kan visa sig attraktivt också för kommande nationalistregeringar i Paris och London.
Taktiska kärnvapen
När vi i Sverige i dag talar om att få beskydd av fransmännens och britternas kärnvapen, talar vi om deras långräckviddiga, strategiska kärnvapen. I praktiken är sådana vapen inte krigsavhållande på det sätt som både de och vi hoppas. Få stater är beredda att riskera global förintelse. Just därför tänkte Sverige rätt på 1950- och 1960-talen då man satsade på mindre, taktiska kärnladdningar avsedda att användas på slagfältet, till exempel för att slå ut en hel brigad – omkring 5 000 man – i ett enda slag. Det är där fokus bör ligga i ett återupptaget kärnvapenprogram.
Men det måste stå under nationell kontroll och ytterst vila på statsministerns beslut. Frågan om att använda kärnvapen lämpar sig synnerligen illa för beredning i Liberalernas partiråd.
Johan Wennström är fil. dr. i statsvetenskap, aktuell med boken “Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen” (Albert Bonniers Förlag) och stående kolumnist i 100%.
