KOLUMN Min lille son kiknar av skratt när jag spelar klippet på YouTube. Han vill se det om och om igen, och börjar snart härma mannen som talar på skärmen: ”Det är inget hä hä och hepp hepp!”
Vi tittar på Olof Palme i en riksdagsdebatt 1983. Palme vänder sig till Moderaterna och säger dräpande om deras partiledare Ulf Adelsohn: ”Hälsa honom, att Sveriges utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hepp hepp.”
Orden hade lika gärna kunnat yttras i dag, som kritik mot en annan moderatledare. För sällan har en svensk regering misskött utrikes- och säkerhetspolitiken så allvarligt som den nu sittande har gjort under sin första mandatperiod.
Två års limbo
Att Sverige efter knappt två års limbo, i mars 2024, till sist kunde gå med i Nato hade ingenting att göra med regeringens åtbörder.
Statsministerns upprepade betoning av Natomedlemskapets värde för Sverige inför öppen ridå, liksom hans och andra statsråds beredvillighet att begå övergrepp på den svenska yttrandefriheten för att få ett ja, stärkte bara incitamenten för Ungern och Turkiet att hålla oss på halster.
I stället krävdes det att Turkietkritikern Bob Menendez avgick som hög senator i Washington D C på grund av ett korruptionsåtal, vilket möjliggjorde en eftertraktad amerikansk försäljning av stridsflyget F-16 till Ankara. Natoanslutningen var kort sagt följden av ett tillfälligheternas spel.
Man hade kunnat tro, att denna erfarenhet skulle ingjuta en dos ödmjukhet i regeringen. Men tvärtom har man bredbent klivit in i Nato med anspråk på att bli, som förre utrikesministern Tobias Billström skriver i sina memoarer "Skarpt läge" (Albert Bonniers förlag 2025), en av en handfull stormakter i alliansen.
Fler gängkriminella än soldater
Att Sverige har fler ”aktiva gängmedlemmar” än soldater organiserade i armébrigader har inte hindrat regeringen att, för första gången sedan 1700-talet, landstiga i Lettland och ge Nato ett löfte att ställa upp med en brigad för att skydda Finland. Likaledes har man, trots brist på militär hårdvara i Sverige, givit 20 stödpaket med materiel till Ukraina – allt krönt av en Gripenaffär som ingen, allra minst Saab, vet om den kommer att bli av eller hur den ska finansieras men som har gjort Sverige till affischnamn för det ukrainska luftförsvaret.
Liksom tidigare på, till exempel, migrationsområdet ersätts kyliga konsekvensanalyser med en känslans politik – inte bara när det kommer till frågekomplexet kring Ukraina. I somras gav regeringen uttryck för två olika uppfattningar om Israels krig i Gaza på samma gång.
I somras gav regeringen uttryck för två olika uppfattningar om Israels krig i Gaza på samma gång.
Ändå större lättsinne har man visat i förhållande till utrikes- och säkerhetspolitikens kärninstitutioner. Utan att konsultera oppositionen vill regeringen följa upp den farsartade satsningen på en nationell säkerhetsrådgivare i statsministerns kansli med en total omorganisering av Sveriges utrikesunderättelsetjänst. Över ÖB:s protester ska Ksi – Kontoret för särskild inhämtning – brytas ut ur Must och flyttas till regeringskansliet, eventuellt till statsministerns fögderi.
Flyttcirkus utan like
Allt förväntas vara på plats till januari 2027, vilket innebär en flyttcirkus utan dess like. Förmågetappet kommer att vara enormt, just när underrättelsetjänsten behövs som bäst. Den närmaste jämförelsen är den förhastade omgörningen av T-kontoret till IB 1964–1965, och vi vet ju alla hur den historien slutade.
På ett liknande sätt har man nyligen beställt en utredning som, återigen mot ÖB:s råd, förordar att polisen förlorar sin kombattantstatus vid ett angrepp mot Sverige. Det betyder i praktiken att just poliser ska vara undantagna från ordern alla svenskar har, att fortsätta motståndet till varje pris, och i stället springa ärenden åt en ockupationsmakt.
De nyss Natokritiska Socialdemokraterna (och Sverigedemokraterna) kunde gott ifrågasätta regeringens beslut om svenska insatser inom alliansen, och dessutom fråga: Varför vill ni splittra underrättelsetjänsten och riskera att göra förrädare av polisen? Varför ignorerar ni ÖB? Vet ni inte, att utrikes- och säkerhetspolitiken inte är några pajaskonster?
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är aktuell med boken "Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen" (Albert Bonniers förlag 2025) och stående kolumnist i 100 %.
