Johan Wennström: Slå vakt om Sveriges rykte
KOLUMN Häromdagen berättade statsminister Ulf Kristersson, ledare för Sveriges tredje största parti, Moderaterna, att han är beredd att välkomna det andra största partiet, Sverigedemokraterna, in i regeringen efter höstens val. Ett par veckor tidigare gav Simona Mohamsson, ledare för Liberalerna, som når 2,2 procent i Ekots senaste opinionsundersökning, samma besked.
För inte så länge sedan var detta otänkbart för både moderater och liberaler. ”Om inte himlen faller ner”, tror jag att Kristersson sa – eller om det nu var omöjligheten att bilda en borgerlig regering utan Centerpartiet som avsågs.
Det är lätt att skälla dem båda för hycklande opportunism. Men oavsett motiv har Kristersson och Mohamsson fattat ett korrekt beslut. Det har faktiskt förflutit längre tid mellan denna regeringsuppgörelse och publiceringen av Sverigedemokraternas första partiprogram 1988, än det gjorde mellan Centerledaren Thorbjörn Fälldins regeringsbildning 1976 och att den ”beryktade rasparagrafen” helt och hållet försvann ur Bondeförbundets partiprogram. När Sverigedemokraterna i nästan alla avseenden har blivit ett liberalt, eller till och med nyliberalt parti, vore det orimligt att fortsätta hålla dem utanför borgerliga regeringar.
Svensk historia dras i smutsen
Viktigare är dock att Kristersson och Mohamsson har gjort fosterlandet en tjänst genom att normalisera och legitimera Sverigedemokraterna som regeringsparti. Härförleden läste jag en understreckare av Liza Alexandrova-Zorina, en av Sveriges mest intressanta författare och journalister, om hur Ryssland använder en förenklad historia i sin propaganda. Ryska historiska sällskapet – en front för den ryska underrättelsetjänsten SVR – har tidigare givit ut skrifter med subtila titlar som De ukrainska nynazisternas grymheter 2014–2023. Nu noterar Alexandrova-Zorina att också svensk historia börjar dras i smutsen.
I skriften En kort historia om svensk och finsk russofobi påstås det bland annat, enligt Alexandrova-Zorina, att Sverige aktivt stöttade Tyskland under det andra världskriget och att ett nazistiskt parti nu sitter vid makten i Stockholm och beslutar om vapenleveranser till Ukraina. ”Ett delvis förvanskat citat av Björn Söder om hur ’svenska judar inte kan betraktas som fullvärdiga svenskar’ blir en del av en argumentation som sammanfattas med påståendet: ’Nazismens historia i Sverige upprepar sig!’”
I valfri dagstidning
Allt detta vore enklare att bemöta om det inte fanns visst stöd för påståendena i den svenska politiska debatten och vårt kulturella etablissemang. Två uppmärksammade svenska tv-satsningar, Whiskey on the rocks om U 137 och Den svenska länken om UD-mannen Gösta Engzell, har på kort tid upprepat lögnen att Sveriges få och relativt begränsade eftergifter för Tyskland handlade om något annat än att säkra överlevnaden för ett då ännu försvarslöst land. ”Sverige var ingalunda något tyskt lydrike eller ett land befolkat av rasbiologer, nazister och eftergiftspolitiker”, som militärhistorikern Kent Zetterberg mycket riktigt har slagit fast.
Och föreställningen att ett nazistiskt parti har kommit till makten i Sverige och snart kan konsolidera sin position? Ja, då är det nästan bara att öppna valfri svensk dagstidning.
Då bör en svensk tiga
I dagens oroliga läge tar vi svenskar risker med vårt land när vi öppet baktalar det eller torgför dramatiska överdrifter, inte minst utomlands. Det gäller långt ifrån bara frågan om Sveriges roll under kriget eller Sverigedemokraternas karaktär i dag. I ett nutida amerikanskt perspektiv kan återkommande hyperboliska artiklar om gängvåld av svenska högerskribenter i brittisk och amerikansk press mycket väl framställa Sverige som så pass farligt att svenska medborgare till sist drabbas av reserestriktioner.
För Sveriges väl måste vi både höja den psykologiska garden mot osanningar och tänka på vad vi själva säger – och hur vi säger det. Och om man inte har något konstruktivt att säga, bör en svensk tiga.
Johan Wennström är fil. dr. i statsvetenskap och stående kolumnist i 100%.