KOLUMN Härförleden skrev författaren och DN-kolumnisten Alex Schulman mycket riktigt, att de fåniga och inaktuella kändisbilder med rubriken ”Welcome to my hometown” som möter anländande till Arlanda borde tas ner, eftersom de varken lyckas imponera på turister eller väcka hemkänsla hos oss svenskar. Men ännu viktigare för att skapa en välkomnande stämning på Sveriges huvudflygplats är att stoppa det nya vansinne som har uppstått vid landets gräns.
För inte så länge sedan hade Sverige i praktiken en öppen gräns. Under flyktingkrisen hösten 2015 pendlade jag med tåg mellan Linköping och Stockholm, och jag ska sent glömma leden av uniformerade poliser som alltid väntade på centralstations perrong; inte för att kontrollera migranterna som kommit upp söderifrån, utan för att eskortera dem vidare till hjälporganisationerna som slagit läger i ankomsthallen.
Låtsas som om alla behöver visum
Sedan dess har Sverige tagit emot hundratusentals personer utan att veta vart många av dem har tagit vägen eller hur de försörjer sig i landet. Så många som 100 000 kan dessutom vistas här illegalt. Men vår vana trogen har Sverige nu kastat sig från en extrem till en annan.
Det blev jag själv varse när jag nyligen reste hem från USA och behövde passera gränskontrollen på Arlanda, och när jag dessförinnan tog emot en besökande vän med pass från Nya Zeeland. Som medborgare blir man fortfarande rimligt väl behandlad. Men när det kommer till andra nationaliteter noterar jag att svenska gränskontrollanter låtsas som om alla behöver visum för att få komma in i Sverige. Endast invånare i en handfull skurkstater och utvecklingsländer är ålagda krav att ansöka om visum innan inresan; ändå anser sig gränskontrollanterna ha rätt att ställa mycket långtgående frågor till vem som helst.
Sverige förlorar på att det första mötet med vårt land sker genom en tjänsteman som förväntar sig undergivenhet och lydnad inför oförutsägbara regler
Min vän tvingades, till exempel, svara på hur vi träffades och presentera en returbiljett – allt medan hon filmades. En amerikansk turist som stod före mig på Arlanda ombads ta fram sin mobil och visa gränskontrollanten sitt banksaldo, så att hon kunde förvissa sig om att mannen hade tillräckligt med pengar för sin vistelse. Samtidigt hörde jag en annan förolämpad besökare, i kön bredvid, säga med syrlig ton att Sverige tydligen äntligen har skaffat sig en restriktiv gränspolitik.
Det finns, såvitt jag kan se, inget givet stöd för detta aggressiva och nitiska beteende i utlänningslagen eller EU:s gemensamma viseringskodex. Migrationsverket påstår visserligen på sin hemsida, att man måste ha en returbiljett för att bli insläppt i Sverige. Men eftersom jag själv har frågat gränskontrollanter om just detta, vet jag att det inte stämmer.
Småpåvar i passkontrollen
I verkligheten agerar de helt ad hoc och efter eget skön. Vänner av gränser kan kanske tycka, att allt det här är i sin ordning. Men Sverige förlorar på att det första mötet med vårt land sker genom en tjänsteman som förväntar sig undergivenhet och lydnad inför oförutsägbara regler. Det går, givetvis, att förena rättssäkerhet och smidighet med en pålitlig gränskontroll. För att få resa visumfritt till USA krävs en godkänd så kallad ESTA-ansökan som ställer samma frågor till alla om bland annat kriminellt förflutet, anställning och adress till hotellet.
Vid gränsen möts man sedan av en polis som i ett ledigt samtal skaffar sig bekräftelse på några av uppgifterna. På jätteflygplatsen Newark, som naturligtvis är utsatt för en betydligt allvarligare hotbild än Arlandas, flyter köerna på förvånansvärt snabbt.
Sverige skulle kunna ha ett liknande system. Men i stället har vi placerat dompterande småpåvar i passkontrollen, vars främsta uppgift är att låta påskina för både svenskar och turister att det inte råder laglöshet på den andra sidan av gränsen.
Johan Wennström
Johan Wennström är fil. dr. i statsvetenskap och aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag 2025).
