Etnonationalister och islamister delar samma människosyn

KOLUMN Den 8 oktober röstade Europaparlamentet igenom en historisk resolution mot islamistisk infiltration: 381 mot 167. Muslimska brödraskapets nätverk pekas ut vid namn. Ändå röstade varenda svensk sosse och vänsterpartist nej, med den patetiska ursäkten att de inte ville rösta med tyska AfD. Man tappar inte direkt hakan.

Samma månad lade delar av Sverigedemokraterna energin på ett internt ställningskrig om gener och blodsband. S sorterar efter sällskap. Etnohögern sorterar efter släktskap. Ingen av dem sorterar efter det som faktiskt avgör: vad människor tror på och hur de vill leva.

Och här finns något som etnohögern ogärna hör. Deras människosyn har mer gemensamt med islamisternas än med den frihet de säger sig försvara. Islamisten säger att du aldrig får lämna. Etnonationalisten säger att du aldrig får komma in. Båda menar att du är din härkomst, inte ditt val.

Friheten framför blodet

Jag står själv mitt i den korselden. Utan en enda svenskfödd förfader är min svenskhet inte ärvd, den är vald. För etnonationalisten är det valet ogiltigt. För islamisten är det ett svek.

Efter valförlusten har gamla falangstrider i SD blossat upp igen. När Richard Jomshof drev tesen att det svenska folket måste förbli majoritet i sitt eget land klev Mattias Karlsson helt rimligt in och påminde om att svenskhet enligt partiets principprogram aldrig har handlat om biologi.

Den 30 oktober fick Jimmie Åkesson nog och satte ner foten i Expressen: den som inte köper principprogrammet får kliva av tåget. Han gjorde helt rätt, och till de självutnämnda idéväktarna ställde han den enda relevanta frågan: ”Vad fan har ni åstadkommit?”

Svaret är enkelt: Ingenting som oroar en enda islamist.

Vem får vara svensk?

Från etnohögern hävdas att Åkesson duckar ”den historiska befolkningens framtid”. Men på svenska torg möter vi sjuåringar i hijab, kvinnor dolda bakom niqab och skolor som böjer sig för hederskrav. Det är en institutionaliserad kvinnofientlighet som breder ut sig i realtid. Att bemöta den utvecklingen genom att räkna förfäder visar bara hur fullständigt irrelevant etnonationalismen är för Sveriges akuta problem.

När den franska rapporten om Muslimska brödraskapet nyligen uppmärksammades i Sverige aktualiserades frågan om rörelsens europeiska nätverk. Islamisterna har tålmodigt grävt sig in i välfärdssystemen och mjölkat bidrag via civilsamhället. Etnohögern glömmer gärna att denna etablering skedde helt obehindrat i ett etniskt svenskt majoritetssamhälle som valde flathet framför motstånd. Den som vill stoppa fundamentalister behöver politisk ryggrad och frihetliga värderingar, inte ett genetiskt måttband.

Här möts ytterligheterna. Etnonationalisten och den identitetspolitiska vänstern delar samma fobi mot den fria viljan och inbillar sig att värderingar är genetiskt kodade. Islamisten resonerar exakt likadant kring tron: du tillhör kollektivet från födseln, och varje försök att bryta sig loss stämplas som förräderi. Tanken på att en människa själv kan välja sin lojalitet och sina värderingar är en ren hädelse för dem alla.

En europeisk varningssignal

Så länge SD flirtar med blodslinjer förblir regeringskansliets dörrar stängda. Borgerligheten vägrar ta i biologisk determinism med tång, och med all rätt. I stället borde SD ta rygg på den majoritet som redan existerar kring kampen mot islamismen. När M, SD, KD, L och Abir Al-Sahlani (C) röstade ja till resolutionen i Europaparlamentet visade de var den verkliga tyngdpunkten ligger. Den frihetliga linjen vinner val – blodsbanden leder bara till isolering.

Henrik Vinge hade en poäng när han manade till eftertanke kring förorterna. I dessa områden lever många som lämnat teokratier bakom sig och nu tvingas se samma hedersförtryck slå rot här. De behöver en stat som kompromisslöst försvarar deras individuella rättigheter. Att möta dem med teorier om förfäder och biologisk svenskhet är bara politisk blindhet.

Individen i korselden

Samhällskonflikten skär rakt genom familjer och generationer. På ena sidan står unga kvinnor som kräver sin frihet, på den andra en hederskultur som vill kväva den. Det absurda är att extremisternas främsta möjliggörare genom åren har varit blåögda svenska politiker med öppna bidragskranar, flankerade av infödda konvertiter som sökt sig till jihadismens renlärighet.

Den unga kvinna som kämpar för sitt liv möter motstånd från två håll: en familj som kräver heder och en etnohöger som kräver svenskt blod. Men vår lojalitet ska alltid ligga hos individen som slåss för sitt självbestämmande, aldrig hos dem som vill stänga in henne i kollektivets bur.

Att bemöta en islamistisk militant expansionsrörelse med DNA-rullar är intellektuell kapitulation. Islamisterna har en plan för Sverige. Det borde regeringsunderlaget också ha. Lägg undan släktträden, kliv ut på barrikaderna och försvara friheten. Inget annat spelar någon roll.

Faw Azzat är entreprenör och debattör.